Efter dessa ord marscherade han rakt på de begge karlarne med fasta steg och uppmärksamma blickar både framför och omkring sig samt med sabeln i högra handen och en framsträckt terzerol i den venstra.
Men innan han hunnit halfva vägen, tyckte han sig höra ett prassel från ena sidan af trädgården, hvilket föranlät honom att stanna lyssnande.
“Hvad förehafves här? hvad i himlens namn står på?“ frågade en karlröst från samma sida.
Armand vände ansigtet åt det håll, hvarifrån rösten kom, hvilket tillfälle de begge karlarne begagnade för att lemna sin plats och taga till fötterna.
Armand ämnade, oaktadt mörkret, förfölja de flyende, men kände sig hejdad af någon, som fattade honom i högra armen.
“Hvad är det frågan om? hvarför är ni beväpnad?“ frågade samma röst.
Armand igenkände i den person, som hejdat honom, sin granne, presten.
“Hvarför hindrar ni mig från att gripa de begge missdådarne?“ frågade Armand.
“Hvilka missdådare?“ frågade presten.
“De som nyss lågo gömde här och som begagnade er mellankomst för att springa sin väg.“