“Det var då missdådare i er trädgård“, sade presten; “det var en annan sak ... låtom oss då skynda efter dem.“
Dervid släppte han Armands arm. Den unge mannen hastade till trädgårdsporten, men kunde icke upptäcka dem han sökte. Deremot hörde han steg af springande, som allt mera aflägsnade sig.
Armand vände sig om och mötte presten, som hade följt honom.
“Jag låg i mitt fönster“, sade denne, “då jag oförmodadt hörde en häftigare ordvexling i er trädgård ... detta föranlät mig att springa ned ... Hvad var det väl för folk som var här?“
“Ni skulle således icke känna dem?“ frågade Armand, närmande sig grannen.
“Det är svårt att i mörkret från mitt fönster kunna igenkänna folk, som uppehåller sig i trädgården, och ännu svårare hade detta varit, ifall de, med hvilka ni nyss ordvexlade, voro förbrytare, såsom ni påstår.“
“Hur då?“
“Emedan folk af mitt stånd endast hafva umgänge med sådana slags brottslingar, som vi uti fängelserna en och annan gång nödgas bereda till döden.“
“Jaså, blott i fängelserna ... icke annorstädes? ... icke på Vendôme-platsen till exempel?“ frågade Armand.
“Vendôme-platsen? ... jag förstår icke hvad ni menar.“