“Jag menar att jag härom aftonen mötte er på Vendôme-platsen.“
“Det är väl möjligt att jag kunnat vara på Vendôme-platsen; men hvad har det att göra med denna sak?“
“Jo, ganska mycket, efter som jag då såg er i sällskap med en person, som några minuter förut hade sökt stjäla ur min ficka.“
“Det var besynnerligt, ehuru visst icke omöjligt ... Jag besöker ofta Vendôme-platsen, emedan jag har bekanta, som bo dervid ... Det är mycket möjligt att jag under mina promenader dit eller till andra platser möter folk, som icke hafva den allra bästa konduit ... men vet ni då ej att en prest måste komma i beröring med allt slags folk? ... tror ni väl att det blott är änglar som nalkas hans bigtstol?“
“Ficktjufven var då ett af era skriftebarn, värdaste fader?“
“Men, min son, om ni verkligen visste att det var en ficktjuf ni såg i mitt sällskap, hvarför antastade ni ej honom? ... hvarför angaf ni honom ej för närmaste polissergeant? ... Ni såg mig i ett så farligt sällskap, utan att varna mig ... Tror ni då att en ficktjuf har mera aktning för prestens fickor än för andras? ... Om jag vid detta tillfälle blifvit bestulen, hvem skulle jag i andra rummet haft att tacka för det?“
Armand teg något förlägen, ty, såsom läsaren kanske erinrar sig, hade vår hjelte sina giltiga skäl hvarför han på Vendôme-platsen icke vågade antasta ficktjufven.
“Antingen har ni fullkomligt misstagit er på person eller också yrar ni, min son“, återtog presten, “ty, vid gud, jag annars begriper, hur ni kunnat falla på den tanken, att jag ligger i samråd med ficktjufvar och dylika figurer.“
“Men hvad betydde dessa tecken jag såg er från ert fönster gifva de begge skälmarne, hvilka nyss sprungo härifrån?“ frågade Armand.
“Ni vet icke hvad ni säger, unge man! ... har jag gifvit dem tecken?“