“Jag såg det från min port och jag såg det tydligt, ty lyktan var blott en aln från ert hufvud.“
“Ni är från era sinnen ... jag såg visserligen folk i trädgården och stack ut mitt hufvud för att kunna se om det var desamme som ...“
“Hvilka desamme?“
“Desamme som jag så många nätter förut sett i er trädgård.“
“Hvad! ni har förut sett skälmar i min trädgård!“
“Jag vet ej om era vänner förtjena denna fula benämning.“
“Mina vänner, säger ni?“
“Ja visst, de måtte väl vara era vänner, eftersom jag alltid sett er så vänligt emottaga dem.“
Armand studsade.
“I början föreföll det mig mycket besynnerligt att de alltid kommo nattetid“, fortfor presten, “men, tänkte jag sedan, den unge mannen har göromål ute om dagarne och följaktligen blott tid att om nätterna emottaga besök. Att de voro era vänner trodde jag så mycket mer, som jag ofta sett dem föra med sig kistor och koffertar, och dessa, efter hvad jag på afstånd trodde mig finna, ganska välförsedda och tunga ... Tjufvar bruka, såsom ni nog hört omtalas, snarare föra från än till hus ... Det kunde följaktligen icke vara dylikt folk.“