Snart försvann minnet både af Denise och de begge karlarne, lemnande hela rummet åt tanken på den besynnerlige grannen och den nya fara, som hotade honom från detta håll.
Tjugonde kapitlet.
Dim-figurer.
Den följande dagen, som uppgick öfver Paris, var en af dessa om vintern icke sällsynta dagar, då man tror sig kafva i molnen och då polisen utställer poster vid kajerna för att hindra folk från att klifva ned i Seinen.
En för blicken ogenomtränglig dimma omhöljde den stora staden. Man såg knappast handen för ögonen, än mindre hvart man gick eller hvar man stod. Också går ingen ut sådana dagar som ej är rent af tvungen dertill.
Parisarne frukta icke för krutrök och drufhagel, men desto mera för dimma och regn.
Om Ludvig XVI, Carl X och Ludvig Filip lika säkert rådt om Herrans väder, som de trodde sig rå om Herran sjelf, så hade de utan tvifvel i godan ro ända till sin död suttit qvar på sina troner. Det är nästan omöjligt att vara entusiast midt i floder af regn eller att sjunga marseljäsen, när dimman qväfver andedrägten.
Det är icke lätt att i en sådan dimma leta sig fram i den parisiska labyrinten.
Armand Cambon, som hade stora skäl för sin utevaro denna dag, visste väl att han befann sig inom Faubourg S:t-Germain, men deremot icke namnet på den gata, utefter hvars murar han trefvade, ungefär klockan tio på förmiddagen.
Uti Faubourg S:t-Germain, belägen söder om Seinen, bo för det mesta gamla adliga familjer af den allra hvitaste legitimitet.
De hafva stora vackra palatser med tjocka murar och starka ekportar, som tillbommas inifrån så ofta vinden medför något hotfullt sorl från den norra stranden.