De gamle hertigar och markiser, hertiginnor och markisinnor söka trösta sig öfver förlusten af sina privilegier genom den blinda dyrkan de egna sina fördomar. De äro gudfruktige ända derhän att de om helgdagarne ligga på knä innanför kyrkdörrarne, insamlande kollekter för kyrkornas räkning. Men väl komne utom kyrkporten, skåda de med blandade känslor af förakt och harm ned på de lägre folkklasserna, icke glömmande att år funnits, då “packet“ frossat af “ädla“ fäders blod, men deremot förgätande att sekler funnits, under hvilka “packet“ offrat de “ädle“ sin svett, sitt blod, sina tårar.
De hafva madonnans bild på sina sidentapeter och Henrik V:s porträtt i de gyllene psalmböckerna.
De drömma ännu om det förlorade paradis, hvars förbjudna frukter de ensamt fingo smaka och då ingen bestred dem herraväldet öfver djuren, hvaruti inbegrepos snart sagdt alla, som icke hade tillträde till hofvet eller deras salonger.
Osäkert torde vara om de någonsin gått så långt i ortodoxien, att de, liksom andra dödlige, härledde sig från Adam och Eva, dessa tvänne beskedliga landtbor med sina enkla naturseder och sin ännu enklare toalett.
Allt sedan Carl X:s flykt och under Ludvig Filips hela styrelse-tid ha de lefvat skilda från det öfriga samhällslifvet. De strålande Tuilerierna voro dem en icke mindre styggelse än de mörka gränderna i S:t-Antoine.
Juli-konungen var i deras ögon ingenting annat än en tempelrånare, som störtat deras altaren i gruset, och under sina fötter trampat den afgud de dyrkat.
Derför aktade de sig för att med sin närvaro illustrera hans salonger, hvilka i stället fyldes af den aristokrati, som visst icke är en bit bättre än den gamla, nämligen penningens.
Med ett ord, hvad Kina var för den öfriga verlden var S:t-Germain för Paris. Det var ett slags eremit-lif emellan trymåer och kristaller, ett slags biblisk sorg med silkessammet i stället för säckväf.
Den 24 Februari 1848 logo de rätt hjertligt och, såsom det allmänt påstås, för första gången på aderton långa år. De sågo nämligen i Ludvig Filips fall den eviga rättvisans straffande hand.
Visserligen hade de hellre sett om den straffande handen burit den hvita glacé-handsken à la Henrik V i stället för den trefärgade à la Lamartine, men de medgifva dock att den röda vanten à la Ledru Rollin varit vida värre.