Det ena medgifvandet föder det andra.
De röstade på Napoleon till president, ty de sågo i hans president-stol endast en piedestal färdig att emottaga deras afgud från Wiesbaden, och småningom började de titta fram ur sina ekportar, ty luften, förut förpestad af Juli-konungens spioner, föreföll dem nu något klarare och friskare.
Författaren till denna berättelse har vid många tillfällen haft lyckan att se flere af dessa gamla familjer än i domstolarnes sessions-rum, der de flitigt inställa sig hvarje gång Berryer, den store tröstaren för en stor förlorad sak, försvarar någon klient, och än på soiréerna och balerna i Elysée Nationale hos republikens president, dem de bevista för att genom sin närvaro uppmuntra monseigneur till vidare fortgång på den reaktionära banan.
De dansa polka och masurka ypperligt, hvilket bevisar, att de ändock i något hänseende följt med sin tid. Hädanefter liksom förr skola de utgöra bal-salongernas förnämsta prydnad.
Under tiden få de intrigera och dyrka i fred, hvilket de icke fingo under Ludvig Filips regering, emedan republiken är för ädel för att harmas öfver deras menlösa altaren och för stark för att frukta deras ännu menlösare afgud.
Ifrån det ögonblick de upphörde att vara martyrer, hafva de förlorat all förmåga att vara farliga och skola slutligen, för att icke alldeles sjunka i glömskans djup, nödgas fly till och hylla republiken, hur mycket de än hata republikanerne.
Vi lemnade vår hjelte på en gata, hvars namn han för dimmans skull icke kunde läsa på husknutarne, och icke heller mötte han någon som kunde upplysa honom derom.
Slutligen stötte han näsan mot ett hästhufvud och kände i detsamma någon trampa honom på foten.
“Pardon, monsieur!“ ropade en röst, hvilket bevisade att det ej var en hästfot som trampat honom.
“Pardon! är det icke monsieur Albert?“ frågade Armand, som kände igen rösten.