De begge samtalande togo hvar sitt steg tillbaka och försvunno med detsamma ur hvarandras åsyn.
Armand fortsatte sin väg, följande södra trottoaren tilldess han hunnit närmaste hörn, då han vek af åt venster in på en annan gata. På denna hade han icke tagit många steg förrän han våldsamt stötte mot en annan dim-figur. Men både han och den han stötte emot glömde att bedja hvarandra om förlåtelse.
Den sednare var svart från hufvud till fot, och Armand igenkände i honom sin granne.
“God morgon!“ helsade ändtligen denne med ett vänligt grin.
Armand besvarade helsningen, men icke alldeles så vänligt.
“Ett hiskligt väder!“ yttrade presten.
“Och likväl ute?“ yttrade arbetaren.
“Presten och läkaren äro ute i alla väder, min son.“
“Dock äro de ej de ende, som ni ser“, tillade Armand.
“Jag ser att icke heller ni bäfvar för dimman“, sade presten.