“Som ni tog med er, när ni härom aftonen passerade min kammarjungfrus kammare.“
“Och som hertigen skrifvit till er“, tillade Armand tvärt, ehuru han undrade hvarför markisinnan nämnde sin kammarjungfrus kammare.
Markisinnan föll i ett högljudt skratt.
“Vill ni med detta skratt låta mig förstå att hertigen icke skrifvit den der biljetten?“
“Fråga min kammarjungfru“, svarade hon med fortfarande munterhet.
“Er kammarjungfru? ... hvad skulle väl hon kunna upplysa i denna sak?“
“Hvarjehanda i fall hon ville det ... Unge man, det var mycket nära att ni hade satt en ganska vacker flicka på Saint-Lazare[1] ... Men de republikanerne äro nu i stånd till allt.“
[1] Tukthus för qvinnor.
“Vill ni kanske påstå att er kammarjungfru författat den der besvärande skrifvelsen?“
Markisinnan svarade med en nickning, som kunde betyda hvad som helst.