“Jag säger att ni måste använda ert inflytande för att skaffa den arme mannen tillbaka.“
“Ni anser mig då ha mycket inflytande?“
“Ja, tyvärr ... Det står illa till i det land, der det finnes något annat inflytande än religionens, moralens och lagarnes ... Jag trodde icke på möjligheten af ett lettre de cachet i dessa tider, men allt börjar bli möjligt, märker jag ... Men i hvad fall som helst, madame, måste ni skaffa Simon tillbaka, ty annars ...“
“Ty annars börjar ni process emot mig eller sätter mig i tidningarne?“
“Väl möjligt ... men innan jag det gör, vänder jag mig till hertig de Beaudreuil“, förklarade Armand, fästande en genomträngande blick på markisinnans ansigte; “jag vill åtminstone försöka att vinna honom för Simons sak.“
Armand yttrade detta icke blott för att hota, utan äfven för att komma på talet om den förra biljetten, emedan han ännu hade kammarjungfruns historia i färskt minne.
“Ni tror er då stå mycket väl hos hertigen?“ frågade markisinnan utan synbar förvirring.
“Man behöfver icke stå väl hos menniskor för att kunna inverka på dem“, menade Armand.
“Men ni står mer än vanligt illa hos honom, och det bör ni väl icke undra på.“
“Aha, vi äro nu inne på kapitlet om den märkvärdiga biljetten, som ...“