“Att jag icke har barnets lättrogenhet ... Men icke nog dermed: det är äfven min fasta föresats att söka upplysa alla andra, hvilka kunde vara lika lättrogna som ni anser mig vara.“
Markisinnans svarta ögon slungade på den unge mannen en blick, flammande och vild som blixten.
Armand satte mot blixten ett trotsigt leende.
“Ni tror mig då ej?“ frågade hon med snart återvunnen köld.
“Nej“, svarade Armand utan vidare omständigheter.
Markisinnan tycktes fundera på något. Derefter sträckte hon ut ena armen mot marmorbordet, fattade en gyllene ringklocka och ringde.
Denise inträdde blek och darrande.
“Denise“, sade markisinnan efter att länge hafva betraktat den förskräckta flickan; “det är nu återigen fråga om den der biljetten, som redan åstadkommit så mycket oväsende ... Den unge mannen der tror att det var en skrifvelse från hertigen till mig ... Är det så?“
Denise såg ömkelig ut och hennes läppar rörde sig utan att gifva något ljud.
“Svara, Denise!“ uppmanade markisinnan; “har hertigen skrifvit denna biljett?“