“Nej, madame!“ svarade ändtligen kammarjungfrun, stirrande på mattan.
“Är det något mera ni vill att jag skall fråga den stackars flickan?“ vände sig markisinnan till Armand.
“Jag skulle naturligtvis gerna vilja veta hvem som skrifvit den“, svarade denne.
“Och ni vill att jag skall göra henne denna fråga i en främmandes närvaro?“
“Ja, i fall ni anser er böra öfvertyga mig om sanningen.“
“Ni drifver er obarmhertighet bra långt, monsieur“, sade markisinnan med en medlidsam blick på kammarjungfrun. “Denise! du måste uppriktigt säga den unge mannen hvem som skrifvit den.“
“Jag?“ utropade Denise, skådande än på markisinnan och än på Armand, under det att hon skälfde i alla leder.
“Du har ingenting att frukta, mitt barn“, fortfor markisinnan; “du har min förlåtelse och behöfver ingen annans ... Icke heller tror jag att monsieur Armand har skäl att vara mera oförsonlig mot dig än jag, ty att han tagit biljetten och visat den för mademoiselle Géronnière samt derigenom satt verlden i rörelse, det är icke ditt fel, utan blott hans ... Frukta således ingenting, utan säg inför honom detsamma som du bekänt inför mig, nämligen att det är du, du sjelf som skrifvit denna fatala eller, rättare sagdt, enfaldiga biljett.“
Denise vred sina händer, så att hon kunnat vrida dem ur led.
“Skynda dig, flicka!“ uppmanade markisinnan med hög och befallande stämma: “det är du som skrifvit den.“