“Ja!“ stammade Denise nästan tillintetgjord.
“Ni? ni!“ ropade Armand, betraktande kammarjungfrun med bestörtning.
“Monsieur!“ sade markisinnan; “jag hoppas att ni icke tilltror er ega rättighet att göra den arma flickan några förebråelser ... Äfven väntar jag af er ridderlighet, att ni icke för någon, hvem det vara må, omtalar denna händelse, som, efter hvad jag nyss låtit förstå, endast är ett verk af en barnslig svartsjuka.“
“Men“, yttrade Armand, “men ...“
“Hvad ville ni säga?“
“Är mademoiselle Géronnière upplyst härom?“
“Det är klart.“
“Om rätta förhållandet?“
“Om rätta ... det förvånar mig att ni ens kan sätta det i fråga ... Denise har velat gifta mig med en hertig“, tillade hon skrattande, “och det var välmenande af henne; men ni, monsieur, tror att en markisinna, när hon gifter sig med en hertig, behöfver göra det hemligt, och det är enfaldigt af er ... Hvad er vän, vindragaren, beträffar, så är det kanske nog med den minnesbeta jag redan gifvit honom ... Jag vill derför använda mitt inflytande för att få honom tillbaka ... Och nu farväl, monsieur!“
Armand bugade sig, men dröjde, ty han var sysselsatt med att studera den förtviflade kammarjungfruns anletsdrag.