“Gå in i sängkammaren, Denise, jag skall göra min toalett“, befalde markisinnan.
Denise skred på svigtande ben öfver golfvet och försvann genom dörren till sängkammaren.
I detsamma visade sig samme betjent, som insläppt Armand, och anmälde baron Saint-Bris, hvilken genast derpå inträdde och närmade sig markisinnan, som förbindligt smålog emot honom.
Armand igenkände i denne samme kavaljer som han sett i markisinnans loge på operan.
“Ledsaga monsieur ut!“ yttrade markisinnan till betjenten, dervid hugnande vår hjelte med den artigaste afskeds-gest.
Armand, icke tillfredsstäld af det knapphändiga löfte markisinnan gifvit honom angående Simon, hade visserligen ett och annat att ytterligare språka med henne om; men som hennes afskedshelsning var temligen tydlig, så aflägsnade han sig efter en stel bugning.
“Nå, baron!“ yttrade markisinnan till den ankomne, men med en mun, som icke mera log.
“Ni har låtit kalla mig, madame ... hvad befaller ni?“ frågade baronen, tagande plats på stolen bredvid divanen.
“Ni såg den der karlen?“
“Ja, jag visste redan att han var här.“