“Men, bästa onkel, det faller ju af sig sjelft att ...“

“Tyst! tyst, flicka! ... det der är icke saker att leka med ...“ förklarade han med ökad oro.

Hvad kunde vara orsaken till bankirens oro? Var han kanske en af desse hederlige affärsmän, som fått franska regeringens hemliga uppdrag att sälja vapen och ammunition åt jesuiterne, för att dermed krossa en statsförfattning och en samvetsfrihet, som under seklers förlopp bibehållit sig orubbliga som de skyhöga berg, hvilka skyddande sluta sig omkring Schweizerlandets leende dalar? Den fullkomligt bestyrkta tillvaron af en sådan transaktion hade jemväl bidragit till den allmänna opinionens dom öfver Ludvig Filip och hans ministrar.

Adelaïde Géronnière ämnade kanske besvära sin onkel med ännu flere frågor i politiken, men hindrades derifrån af en betjent, som inträdde, anmälande hertig de Beaudreuil.

Den anmälde stod på kabinettets matta, innan ännu betjenten utsagt hans namn. Det var en högväxt trettiårig man med vackert, men mycket blekt ansigte. Hans hållning var prydlig, men stel, hans blick matt, men befallande. Han tycktes vara en man med kraft att handla mycket, utan att derför känna djupt. Det låg något af hafs-örn i hela hans väsende. Vid hans närmande var det som om man kände den kalla fläkten af tvänne stora vingar, fuktiga af hafvets skum och dimma.

Hertigen höll i sin högra hand en utomordentligt vacker blomsterbukett, hvilken han räckte den unga flickan, hvars ena hand han i detsamma med en viss förnäm förtrolighet förde till sina läppar.

Han hade rättighet att gifva henne denna blomsterbukett, han hade rättighet att så der förtroligt kyssa hennes hand, ty Adelaïde Géronnière, den svåra rike bankirens och hederslegions-riddarens brorsdotter samt enda arftagerska, var hertig Rigobert de Beaudreuils trolofvade brud och skulle om några veckor blifva hans maka.

Tredje kapitlet.
Jardin des Plantes.

Vi lemnade Armand Cambon på Bastilj-platsen med sitt fem-francsstycke i handen. Men han kunde icke i evighet stå der och betrakta det, ty folk, som gick förbi, kunde lätteligen föreställa sig att han stod der enkom för att skryta med sin rikedom, emedan ett fem-francsstycke (nästan lika stort som vår svenska specieriksdaler och värdt ungefär 3 rdr 75 öre rmt) uti en arbetares hand alltid är en rikedom, utan att det derför just behöft gifvas af en vacker flicka.

Cambon var gladare än om han sålt hela sin butik, ty han tänkte på den vackra damen, som talt med honom så länge och slutligen bedt honom vara välkommen till n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.