Mången skall törhända anse det för oförskämdt af Armand Cambon att våga tänka på en flicka, som jemte ungdom och skönhet har klädning af sidensars och mantilj af silkessammet samt dessutom till råga på olyckan håller under armen en herre med hederslegions-bandet. Men när furstar drömma om gudinnor, grefvar om prinsessor och borgare om fröknar, så kan väl också en simpel arbetare få drömma om en mamsell, och för öfrigt borde det väl icke vara så farligt med ståndsskilnaden i ett land, der personer utan pantalonger burit prinsessors hufvud på pikar och halshuggit tusentals adelsmän. Det blir i alla fall ett slags närmande, hur mycket man än må hafva att anmärka mot sjelfva sättet.
Cambon styrde kosan mot söder till pont d’Austerlitz, en af de tjugoen broar, som hvälfva sig öfver Seinen. Pont d’Austerlitz, sammansatt af fem jernbågar, har sitt namn af den stora batalj, som fransmännen under Napoleon vunno öfver ryssar och österrikare den 2 December 1805. Utan att tänka hvarken på Napoleon eller Austerlitz, passerade Cambon bron och skulle just vika af in på boulevard de l’Hôpital, då han hörde sitt namn ropas af en röst, snarlik bullret af en kanonvagn öfver en träbro. Cambon spratt till och vände sig om. Det finnes vissa röster, som man kan ha hört hundra gånger och hvilka ändå komma en att spritta till vid den hundraförsta.
Den figur, hvarpå Cambons öga föll, var värdig en sådan röst. Karlen, hvars ålder syntes vara omkring fyrtio år, hette Simon, vindragare till yrket, men äfven kallad Hvita Björnen, på grund dels af hans ovanliga kroppskrafter, dels ock för hans ständiga bruk af ljusa kläder, hvartill hörde hvit filthatt med breda border samt osvärtade skor. Han var till växten ett värdigt motstycke till jättarne i Pariser-mysterierna af Eugène Sue; men ansigtet var vackert och uttrycksfullt, såsom fransmännens i allmänhet. Svarta ögon, krokig näsa, stor mun med starka hvita tänder, svart yfvigt skägg, men tunnt hår på hufvudet, något som för fyrtioåringen i Frankrike icke heller är ovanligt. Ungefär på detta sätt finnes Hvita Björnen beskrifven af de författare, som tecknat den speciellare delen af sednaste revolutionshistorien i Paris, i hvilka han varit en lika nitisk som fruktad kämpe. Han hade ända från sina ynglingaår haft stort anseende inom folkqvarteren, ty det är naturligt att de lägre folkklasserna, till hvilka blott några matta strålar af tidehvarfvets bildning ännu hunnit tränga, skola högre än andra uppskatta den kroppsliga styrkan och öfverlägsenheten hos sina kamrater, hvilket visst icke bör anses underligare, än att en fransk markis ofta framför mycket sätter den af sina hundar, som har de starkaste tänderna, eller att en engelsk lord lika ofta framför allt värderar den häst, som är starkast i att springa.
“Armand lille!“ ropade jätten till den unge arbetaren; “hvad går åt dig i dag, efter du hvarken ser eller hör? ... Har någon grisett i S:t-Antoine förvridit hjernan på dig, eller har hon flugit ifrån dig i någon vicomtes kabriolet?“
Det är visst värdt att tala om S:t-Antoine med den, som endast tänker på S:t-Honoré! Också teg Armand som ett godt barn.
“Eller har du ingenting annat än dina läppar att bita i, stackars gosse?“ frågade Hvita Björnen, framräckande en bred hand, full med stekta, rykande kastanier.
Stekta kastanier äro ett af det lägre Pariserfolkets läckrare födoämnen. Också finnes det knappt något hus inom folkqvarteren, i hvars port man ej upptäcker en liten flyttbar stekugn, på hvars blecklock kastanier oupphörligen stekas till de förbigåendes beqvämlighet.
“Tack, Simon! jag är icke hungrig“, svarade Armand, vänligt skjutande tillbaka den breda handen.
“Då är du, som jag nyss nämnde, kär eller bedragen af din käresta, Armand lille!“ mumlade Hvita Björnen, knaprande på de försmådda kastanierna, dem han oskalade fört in i sin mun; “i tider som dessa, då ingen har råd att äta, borde alla menniskor vara kära ... När Madelone lefde, den stackars Madelone, som, om jag haft råd, nu skulle sofva i Père-Lachaise under en grafvård lika vacker som Casimir Périer’s, var det dagar då jag lefde af en sou ... Madelone visste ej hvad bedrägeri och kabriolet ville säga“, tillade han leende på sitt sätt, “och hon var, den stackars Madelone, en olycka för alla som nalkades henne ... en underofficer vid linien vågade en gång lorgnettera henne, och jag slog in lorgnetten i hans högra öga, så att han måste lära sig sigta med det venstra, antingen han sköt på män eller qvinnor ... En skrifvare vid Palais de la Justice vågade en gång trycka hennes hand, och jag krossade hans fingrar, så att han hvarken kunde skrifva eller ge handtryckningar mera ... Den stackars Madelone var, som sagdt är, en olycka för alla ... men hvad gjorde det? hon var en lycka för mig, och det var minsann inte den minsta lyckan, att jag blott behöfde se och höra henne, för att glömma mat och dryck.“
“Ni höll mycket af Madelone, käre Simon?“ frågade Armand tankspridd.