“Om jag höll af henne ... det kunna ju både underofficern med lorgnetten och skrifvaren med fingrarne intyga ... två vittnen äro mycket, men tre ännu mer.“
“Tre?“
“Ja tre!“ svarade Hvita Björnen med en stämma, hvilken nästan förlorade sig i det gnissel, som tvänne hårdt sammanbitna tandrader förorsaka.
“Två äro kända och den tredje blir det snart“, återtog Simon, hånleende. “Men hvart tänker du gå, Armand lille?“
“Till Bicêtre“, svarade Armand tankspridd.
“Vill du äta upp dagportionen för din far?“
“Jag har sålt hans kedjor och vill derför lemna honom hans pengar.“
“Hur mycket har du att ge honom?“
“Mellan sex och sju francs.“
“Och det för bara en enda dag?“