“Ja“.
“Hin i den gubben! ... han förtjenar mera på en dag än krämarne i Palais Royal på en hel vecka, och jag gråter lika litet öfver det ena som öfver det andra.“
“Farväl, käre Simon!“
“Redan? ... stopp, Armand lille! ... du hinner tids nog till Bicêtre ... det är långt till skymningen och innan man tänder lyktorna för att upplysa prakten på ena sidan och eländet på den andra.“
“Farväl ... jag har icke sett min far på två dagar och han undrar säkert hvarför jag ej kommit.“
“Ohoj! du måste följa mig“, förklarade Hvita Björnen, fattande Armands ena arm.
“Hvart?“
“Ser du inte att vi stå midt för Jardin des Plantes?“
“Än vidare?“
“Jag ämnar mig dit för att bjuda min far elefanten på några kastanier, nicka åt mina bröder björnarne och se hur min kusin lejonet slukar en lefvande glada.“