“Jo, jag menar det ... herrskaperna i Jardin des Plantes lefva lika läckert som herrskaperna i S:t-Germain.“
“Smaklig måltid ... men jag måste gå.“
“Var inte envis nu, Armand lille ... nog hinner far din få pengarne innan han somnar i afton ... jag har aldrig förr sett en menniska, som är så angelägen att bli af med pengar ... eller fruktar du kanske att jag skall stjäla af dig dina lumpna sex eller sju francs?“ frågade Hvita Björnen skrattande.
“Hvad är det för historier, käre Simon?“
“Nå så kom då! ... betänk: en lefvande glada!“
Antingen det var nyfikenheten att se hur ett lejon bär sig åt, när det slukar en lefvande glada, eller att han icke hade så brådtom med att lemna ifrån sig det der kära fem-francsstycket, är svårt att afgöra; nog af, han följde Hvita Björnen in i Jardin des Plantes.
Jardin des Plantes är, om ej just den vackraste trädgård i Europa, såsom fransmännen sjelfva påstå, åtminstone den rikaste, ty den bjuder på blommor från icke mindre än fyra verldsdelar; den har ett rikt museum för den, som älskar naturalhistorien, ett stort menageri af de märkvärdigaste vilda djur och trenne stora alléer af lindar och kastanier, planterade af den odödlige Buffon, som var intendent öfver Jardin des Plantes från 1739 ända till 1788, då han derstädes dog. Det är således äfven en helig jord man beträder. Der har den store mannen vandrat och ordnat, studerat och funnit, tänkt och skrifvit, och vid foten af dessa lindar och kastanier, har han kanske hvilat sig efter sina mödor, hvilkas frukter kommit samma efterverld till godo.
Jardin des Plantes är dock icke på långt när så besökt af fransmännen sjelfva som man har skäl att förmoda. Ofta framställer trädgården, oaktadt all sin prakt, bilden af en stor ödslighet, liksom den sörjde frånvaron af den, för hvars skull den egentligen smyckat sig så grann, nämligen menniskan; den tyckes understundom känna ett behof af att lyssna till mildare röster än vilddjurens och att mätas af blidare blickar än lejonets och tigerns. Men när var icke menniskan otacksam, hon må tala franska eller svenska? Liksom den fashionable svensken hellre utsätter sig för solens strålar på Carl XIII:s torg än svalkar sig i skuggan af Humlegårdens lindar, så föredrager äfven den fashionable fransmannen boulevardernas qväfvande hetta framför skuggan af Buffons lindar. Han vill hellre ses än se, och ser han någon gång, så ser han förr på köpmanspassagernas moderna spegelglas, än på jordens gammalmodiga blomstermatta.
Men det fattigare folket, det försmår icke guds gåfvor. Det glömmer hvarken Humlegårdens lindar eller lindarne i Jardin des Plantes, fast det knappast vet att Bellman sjungit under de förra eller att Buffon planterat de sednare. Det leker och dansar under träden, tacksamt mot en natur, som likväl gifvit detta folk så litet; men träden, i sin ordning tacksamma, strö i stället sina kronors bästa blommor öfver de dansandes hufvud och fläkta helsans doftande fläktar öfver mödans och idoghetens barn.