Denna ömsesidiga ömhetsbevisning är dock endast möjlig på folkets frihetsstunder från arbetet eller bekymret. Den dag, då Armand Cambon och Hvita Björnen trädde inom jernstaketet kring Jardin des Plantes, var det, med undantag af dem sjelfve och djurvaktarne, ingen menniska i trädgården, hvilket väckte Cambons uppmärksamhet, ty vanligtvis plägade ingen dag gå förbi, utan att åtminstone någon främling eller resande från provinserna besökte trädgården för att bese de vilda djuren.
“Det är särdeles tunnsådt i dag“, anmärkte Cambon leende, “och ändå bjudes man på en lefvande glada.“
“Ja, det är märkvärdigt“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst.
“Har man ej affischerat en så sällsynt händelse?“ sporde Armand; “om man det gjort, borde halfva staden redan varit här ... har man uraktlåtit det, så säg mig då hvem som skall betala gladan?“
“Klockan är inte mer än tu, och det är först klockan tre som djuren få mat“, upplyste Simon; “ännu hinner det komma mer folk än hela trädgården kan rymma ... emellertid, om det roar dig, kunna vi gå in och se hvad man i dag har att bjuda det öfriga herrskapet på, ty jag förmodar att inte alla bjudas på fågelstek ... det är blott djurens konung som hugnas med en slik anrättning ... det är blott konungar som få sluka lefvande.“
Under detta samtal hade de närmat sig menageriet, der lejonet, tigern och andra af de farligare rofdjuren förvarades. Dessa djur hafva hvartdera två burar, af hvilka den ena vetter åt trädgården, hvarifrån man kan se, huru de oroligt vanka fram och tillbaka i sina trånga fängelser, än utstickande nosen och än ramarne genom de starka jernstängerna. En afplankning utanför denna bur hindrar likväl den oförsigtige åskådaren från att närma sig gallret. Så är det ej med den andra buren, hvilken finnes inne i sjelfva byggningen. Der kan man närma sig ända intill gallret, och detta är ej så farligt, emedan djuren om dagarne merendels uppehålla sig i den yttre buren. Det är blott om nätterna och när väderleken om dagarne är för kall samt när de skola äta som de indrifvas i den inre, ty begge burarna förenas medelst en dörr, som stänges eller öppnas efter omständigheterna. Medan djuren uppehålla sig i ena buren, städar man, dukar eller bäddar i den andra.
Hvart och ett djur har således ett inre rum både att ligga och spisa uti samt ett yttre kabinett, der det emottager uppvaktningar, utan att behöfva frukta det något förtroligare närmande å de uppvaktandes sida skall kompromettera dess majestät. Men liksom man är nyfiken att veta, huru kungliga personer bära sig åt, när de äta, så vill man äfven gerna öfvervara den taffel, som hålles för skogarnes majestäter, synnerligen lejonet, hvilket är för de öfrige skogsfurstarne hvad ryske kejsaren nu för tiden är för Europas öfrige suveräner. Det är klart att lejonet skall ha den största glupskheten och följaktligen de största köttstyckena. Storheten är alltid imponerande och alltid densamma, med eller utan man, i ragg eller guldgaloner.
Vaktkarlarne i Jardin des Plantes förtjena visserligen icke så få francs om dagen derigenom att de följa besökande främlingar och visa dem alla de märkvärdigheter, som på stället äro att tillgå; men ingen förtjenar så mycket som djurens kammarherre eller hofmästare, hvilken sistnämnde befattning följaktligen är nästan lika lönande i menageriet som i palatset.
Hvita Björnen och hans följeslagare, inträdande i det stora galleri, der de inre burarne äro, funno en dylik hofmästare i full sysselsättning med anrättningarne till djurens taffel. En stor korg, full med färska råa köttstycken, stod midt på golfvet; men den lefvande gladan kunde Cambon icke upptäcka.
“God dag, Mathieu! hur mår ni?“ frågade Hvita Björnen den sysslande hofmästaren, en man af ungefär Simons ålder, men af vida mindre menskligt utseende än den tvåfotade Hvita Björnen.