Tjuguandra kapitlet.
Madeleine-kyrkan.
En fjerdedels timme före den bestämda tiden hade Armand Cambon infunnit sig på rue d’Anjou utanför bankiren Géronnières hus.
Han hade stått der en halftimma, utan att ännu hafva fått bud ifrån bankirens brorsdotter.
Dimman höll visserligen på att skingra sig, men var dock ännu så tät, att Armand ansåg sig böra fatta posto framför sjelfva porten, på det att budet, som han väntade, desto lättare skulle blifva honom varse.
Han brann af otålighet att få träffa den unga flickan, dels för att erbjuda henne sin tjenst för den händelse hon ånyo kunde behöfva den, dels för att få fullständig upplysning om hvad medel man begagnat för att förtaga verkan af den der biljetten, i fall den vore äkta, hvilket Armand för sin del icke betviflade, dels ock för att meddela henne hvad som händt honom sjelf, sedan han sist såg henne, emedan han var fullt öfvertygad att markisinnan hade del i de tvänne särskilda stämplingar, för hvilka han varit ett mål och dem han jemväl ansåg hafva något slags gemenskap med sjelfva hufvud-intrigen.
Dessutom kände han ett innerligt behof att försona det fel han begick, när han vid afskedet dagen förut tryckt och kysst hennes hand på ett sätt, som naturligtvis måste såra en sådan flicka som Adelaïde.
Minnet af den förvåning och förtrytelse, han då trott sig läsa i hennes ansigte, hade sedan dess följt och icke lemnat honom ens under de äfventyr, hvaruti han det förflutna dygnet varit invecklad.
Allt detta skulle han nu försona genom den noggrannaste uppmärksamhet på sig sjelf och den djupaste vördnad för henne. Med ett ord, allt skulle bli så bra och godt igen eller, rättare sagdt, lika främmande och hopplöst som förr.
Hon skulle alltid förblifva den rika och firade arftagerskan, han alltid den fattige och föraktade arbetaren.
Evigt skulle svalget blifva emellan dem; men lika evigt skulle ock den känsla, han egnat henne, sväfva öfver svalget, ren som svanen, men tystare än han, tills den dött i det moln, hvari den lefvat.