“Och sedan?“ frågade på en gång markisinnan och baronen, vexlande dervid med hvarandra en blick, obegriplig för de öfrige.
“Sedan sade han att markisinnan skulle ge mig drickspengar, och derefter hoppade han ned.“
“På gatan?“
“Ja, och allt det der gjorde han säkert bara för att besvära och förarga mig ... men vänta, vänta bara!“
“Således en annan väg!“ mumlade baronen, sammanbitande tänderna.
“En annan väg!“ genljöd markisinnans röst ännu dofvare, hvarefter hon med en blick af gränslöst raseri vände sig mot fönstret, förmodligen för att dölja sin sinnesrörelse för de andra.
Hade portvaktaren haft någon blick och känsla för andras qval än för sitt eget, så skulle han kanske kunnat trösta sig med den hämnd han, ehuru omedvetet, utkräft på dem som nyss skrattat åt honom. Men han såg ingenting annat än sina drickspengar, som han förlorat, och sin hustru, som han tyvärr hade qvar. Hvad var väl löjet i första våningen mot den storm, som väntade honom i portgången?
Med ett ord, tillståndet var ganska beklagligt i den sköna markisinnans hus.
Den ende som var att lyckönska, var onekligen Armand Cambon.
Följaktligen är det en fördel att vara en förment prins, ja, kanske större än att vara en verklig.