“Den der rödrutige blusen kallar ni för monseigneur?“ tillade baronen, likaledes skrattande.
“Arbetaren ... blusen“, stammade portvaktaren med en förändring i fysionomien, som är omöjlig att beskrifva: “det var då bara en simpel arbetare ... o min Gud! ... bara en simpel arbetare?“
Det på en gång ömkliga och löjliga kunde icke hafva en trognare representant än i portvaktaren vid detta tillfälle. Också hvart han vände sig, såg han endast leende ansigten, men intet hopp om drickspengar.
“Och jag som följde honom genom trädgården, jag som lät honom klifva på min rygg!“ klagade portvaktaren nästan gråtande.
Denise fortfor att le och betjenten skrattade så att han måste hålla sig för magen. Men både markisinnan och baronen blefvo i en hast alvarsamma.
“Trädgården!“ upprepade markisinnan; “hvad ville han i trädgården?“
“Han föregaf att han hade sin vagn utanför trädgårdsporten, den uslingen! ... han sade att han hade nyckeln till porten och att han gått denna väg många gånger förut, den bofven!“
Markisinnan blef gulgrön i ansigtet.
“Ni följde honom genom trädgården, sade ni“, yttrade baronen med djupa rynkor i pannan.
“Ja, jag var en åsna“, erkände portvaktaren; “och när vi kommo till porten, hvilken var låst, tvang han mig att lägga mig på händerna, och så steg han upp på min rygg och från min rygg upp på muren, den nidingen!“