Armand kunde följaktligen se profilen af damens ansigte, under det hon uppsteg i vagnen.
Armand såg, qväfde med möda ett utrop af bestörtning, som ville undfalla hans mun, och drog sig derefter hastigt tillbaka.
Från detta ögonblick såg han ingenting af hvad som vidare passerade. Det var först när den sista vagnen, efter att hafva upptagit dem som deruti skulle åka, körde från porten, som han någorlunda återkom till sig sjelf.
Hans öron följde ljudet af vagnarne och snart följde äfven hans fötter samma väg som de.
Efter en kort färd stannade vagnarne framför ett större hus vid samma gata och icke långt ifrån Saint-Honoré. Armand nalkades den sista vagnen.
“Hvarför stannar man?“ frågade han kusken.
“Man skall ju upp till mairen först“, svarade denne.
“Hvart faren I sedan?“ sporde Armand.
“Till Madeleine-kyrkan kan ni väl förstå“, var kuskens något snäsiga svar; “men akta er för venstra hästen, monsieur“, tillade han, “ty han slår, och ni kunde råka illa ut för bakbenen.“
“Värre kan man råka ut för!“ tänkte Armand, hvarefter han gick förbi vagnarne, vek af åt venster in på rue Saint-Honoré, följde denna gata och befann sig snart på Madeleine-platsen.