Denna plats var i det närmaste fri från dimman, och December-solens klara, om ej just så varma strålar föllo på den vackra Madeleine-kyrkan, till sitt yttre en trogen afbild af de tempel, som i en forntid prydde Hellas’ minnesrika jord.
Vår hjelte styrde sina steg mot denna kyrka.
“Monsieur Armand!“ hördes en röst bakom honom.
Armand vände sig om och mötte för andra gången på denna dag monsieur Albert.
“Det var bra att jag träffade er“, återtog denne; “jag gick just och tänkte på er.“
“Hvarmed kan jag vara till tjenst?“ frågade Armand tankspridd.
“Min gud, hvad ni är blek!“ ropade Albert; “mår ni illa?“
“Jag fryser något ... Den obehagliga dimman ...“
Det var vigt att skylla på dimman.
“Men jag tycker att det är ganska klart och vackert nu“, anmärkte Albert ganska riktigt.