“Det är förmodligen i dag en större messa“, yttrade han till en af kuskarne.
“Nej, men ett större bröllopp“, svarade kusken.
“Och brudparet är redan inne i kyrkan?“
“Nej, monsieur, men man väntar det hvart ögonblick.“
“Brudgummen är förmodligen någon rik borgare?“
“Det är en hertig, monsieur“, svarade kusken med en viss andakt, som röjde att han hade sitt stall inom Faubourg S:t-Germain.
Armand borde icke hafva väntat andra svar på sina frågor, hvilka följaktligen voro öfverflödiga; men han hoppades kanske att den han frågade, mindre väl underrättad om verkliga förhållandet, skulle åtminstone för tillfället gifva någon näring åt det bedrägliga hopp, som aldrig lemnar menniskan.
Armand intog första steget af trappan och vände sina ögon mot Madeleine-platsen, ty han ville ej gå in i kyrkan förrän han återsett de fyra vagnarne. Kanske hoppades han att den, i hvilken hertigen åkte, skulle köra omkull och dervid knäcka halsen på den förnäme brudgummen, i fall det lyckades denne att komma helskinnad från mairen.
För dem, som icke hafva sig bekant huru en kristlig äkta förening knytes i Frankrike, berätta vi följande:
Kontrahenterne vända sig till en notarie, som upprättar ett äktenskaps-kontrakt, innehållande bland annat de vilkor, som å ömse sidor äro gjorda och antagna. Med berörde kontrakt, vederbörligen undertecknadt af kontrahenter, giftoman och vitnen, infinner man sig hos mairen, som på porten till sitt embetshus låter anslå namnen på dem, som önska gifta sig.