År 1764 lades grundstenen till en vanlig korskyrka på ifrågavarande plats, och derpå arbetades ända till 1789, då arbetet, som redan kostat två millioner, afbröts.
Förnuftet, den enda guddom som den första revolutionen erkände, tyckte att det var nog med de två millionerna, och detta tycke var kanske icke så oförnuftigt.
År 1806 beslöt Napoleon att fortsätta byggnaden, för att deraf göra ett tempel åt Äran, hans guddom, och hvaruti borde inställas statyerna af de krigare, som offrat flitigast åt den grymmaste och blodigaste af alla gudinnor.
För detta ändamål ingåfvos icke mindre än 120 förslag, bland hvilka det af M. P. Vignon slutligen antogs. Denne började med att nedrifva allt hvad som redan var färdigt så när som på peristilens åtta kolonner.
Vignon hade knappast hunnit resa murarne och de flesta af pelarne till Ärans tempel, när restaurationen, efter att med främmande bajonetter hafva bortjagat Äran och dess öfversteprest, anbefalde byggnadens förändring till en kyrka. Vignon fortsatte arbetet till sin död och blef begrafven under peristilen.
Verket fulländades dock i likhet med hans plan och framstår nu efter så vexlande öden såsom en herrlig afbild af den antika byggnadskonsten.
Monumentet, 150 alnar i längd och 63 i bredd, är omgifvet af 52 fristående refflade pelare i korintisk stil, och sjelfva peristilen är formad af dubbla pelar-rader. Man kan knappast se något prydligare än denna façade.
I stället för fönster hafva murarne nischer, hvaruti helgon stå; och dagsljuset inströmmar till kyrkans inre från trenne glas-kupoler.
Med ett ord, Madeleine-kyrkan är till sitt yttre ett mästerstycke, som i sitt slag icke lemnar något framför sig. Under peristilen hvilar arkitekten förbleknad, förmultnad. Hvad betyder det? Från hvarje nisch, hvarje kolonn, hvarje kapitäl strålar hans minne.
De fyra vagnarne, kommande från S:t-Honoré, visade sig på platsen; och Armand skyndade in i kyrkan.