Inkommen i kyrkan öfverraskas visserligen främlingen af en bländande prakt, ty hvilken rikedom af marmor och guld, statyer och målningar! Men den vördnadsbjudande högtidlighet, som famnar oss vid vårt inträde inom murarne af Notre-dame och de fleste andra kyrkor inom Paris, söker man fåfängt.

Allt hvad man der ser bär snarare vitnesbörd om den sköna konstens blomstring och fruktbarhet inom Frankrikes sköna land, och man tror sig vara i ett konstgalleri i stället för i en kyrka.

Skeppet, upplyst af de trenne glas-kupolerna, är visserligen afdeladt medelst tre stora bågar i jonisk stil, hvilka skola påminna något om det inre af Fredens tempel i Rom; men de ända till slösaktighet anbragta förgyllningarne anstå lika litet den antika byggnadskonsten som den guldbroderade sidenrocken skulle anstå den mediceiska Venus.

Både sidomurarne och korets halfrund äro belastade med marmorskifvor af olika färger och hvilka äfven stöta konstsinnet, dels derföre att de svära emot och genom sin tyngd neddraga konstruktionen af det hela, dels också för det man ej kan begripa hvad de ha der att göra, enär vi aldrig kunna föreställa oss att de blifvit fästade vid murarne för att stärka dem.

Bland målningar i denna kyrka märka vi en, som, sträckande sig genom skeppets hela längd, framställer åtskilliga episoder ur Magdalenas lif, troligtvis mera betydelsefulla i religiöst än i konstnärligt hänseende.

För öfrigt faller det af sig sjelft att episoderna ur Magdalenas lif måste vara mera hugneliga för den ångerfulla än för den oskyldiga. Högre såsom konstverk uppskattas den tafla, som pryder halfrunden, hvari kyrkans fond slutas. Denna målning, följande perspektivets alla lagar på konkav grund, framställer på sin mest aflägsna eller flyende punkt Kristus, sittande på en sky samt omgifven af apostlarne och Magdalena, denna sistnämda vid frälsarens fötter. Nedanför har konstnären grupperat de stora personligheter, som haft det största inflytande på kristna religionen från kyrkans äldsta tider ända till Napoleon, som emottog kejsarkronan af Pius VII.

Kort sagdt, Madeleine-kyrkans inre är mera vackert än majestätiskt, mera öfverensstämmande med de katolska ceremoniernas pomp och ståt, än med den frommes andakt.

Det enda vi vid beskrifningen hafva att tillägga är, att före kyrkans inredning inreddes under peristilen Vignons graf.

Hvad Armand beträffar, så ser han af hela den inre prakten ingenting annat än högaltaret, som, ehuru det ännu är full dager, prydes af en mängd brinnande vaxljus, mellan hvilkas höga gyllene stakar stå hvita porslinskrukor med uppspirande röda och hvita blommor.

Gången emellan kyrkdörren och altaret är äfven blomsterbeströdd.