Det är glädjen med sorgen på hvar sin sida. Det är det jordiska lifvet.
Det åttonde af de små altarne bär inga tecken hvarken af glädje eller sorg, men framför det stå tvänne personer, likaledes väntande, ehuru mindre på andras lycka än på sin egen, hvilket man ej må förtänka dem.
Äfven de hafva infunnit sig för att emottaga kyrkans insegel på det äktenskap, som de samma dag knutit inför mairen.
Men ingen af den talrika församlingen följer dem med sina blickar, ingen har för deras skull tändt vaxljus och bestrött altarstigen med blommor, ingen orgel skall spela, ingen Lablache sjunga för dem. Man har till och med glömt att för dem framställa de tvänne simpla bönstolar och de tvänne tarfliga vigsel-ljus, hvartill de likväl hafva rättighet.
Men bruden bär också en klädning af hvitt kallikå, och en slöja af det gröfsta gastyg betäcker hennes hufvud. Brudgummens svarta frack röjer bekantskap med place du Temple, der man köper endast gamla utslitna plagg, och hans händer dölja med möda sin rodnad och sina valkar under den hvita bomullsvanten.
De unga fattiga tu möta hvarandras blickar. Kanske skola de finna lyckan och sällheten utan att lysas af vaxljus, utan att vandra på rosor.
En korgosse kommer ändtligen, med trumpen min bärande deras tvänne vigsel-ljus. Efter honom framskrider den prest, som skall helga deras äktenskap. Hans blick är dyster, ty han beklagar kanske det öde, som denna dag hindrat hans tjenstgöring vid högaltaret.
Brudgummen, icke rådlös, framställer med egen hand bönstolarne för sig och sin brud. De knäböja. Kanske skola de möta himmelen utan att knäböja på himmelsblått siden.
Kyrkans brons-port slås upp. Orgeln ljuder.
Hvarje knä hvilar mot sin bönstol, under det hvarje hufvud vänder sig mot ingången för att fånga upp en blick af den annalkande bruden, hvars skönhet och rikedom man känner eller hört omtalas. Man är kanske äfven nyfiken att se hur en sextonårig flicka med skönhet och guld tar sig ut i brudskruden, liksom man ej redan förestält sig det.