Dock sträcker sig icke, såsom i Sverige, den franska nyfikenheten ända derhän att man springer för att se brudar, och icke heller vet man af det slags råhet, som hemma hos oss vid dylika tillfällen stör en ung oskyldig bruds ljufva blygsamma tankar.
Armand hade efter sitt inträde i kyrkan, utan att just veta hvarför, önskat bana sig fram så nära högaltaret som möjligt; men vid grinden till det träskrank, som ungefär femton steg från den stora kyrkporten är upprest för att tillbakahålla dem, som förut icke skaffat sig sittplats derinnanföre, hade han genast blifvit hejdad af de personer, som före honom inkommit i kyrkan och hvilka fattat posto utanför samma grind.
Försöket att tränga sig emellan dem hade misslyckats, och han hade så mycket mindre skäl till ett nytt försök som deras rätt att stå skranket närmast var obestridlig.
Han måste således åtnöja sig med den plats han hade, tröstande sig med hoppet att åtminstone kunna vara en af de förste, som skulle få se brölloppståget vid dess inträde i kyrkan.
Men äfven med detta hopp såg det mörkt ut, ty de personer, som omgåfvo honom, icke nöjda med att hafva afstängt honom från skranket, tycktes jemväl hafva för afsigt att tränga honom längre åt sidan, hvarigenom all möjlighet att se kunde blifva honom betagen.
Armand var dock icke den person, som så lätt kunde trängas från den plats han beslutit att bibehålla. Ehuru hans våldsamma omgifning utgjordes af högväxta och axelbreda karlar, dels bättre dels sämre klädde, vek han icke en hårsmån från sin plats.
“Monsieur! ni trampade mig på foten!“ sade den ene af dessa, en grof ful krabat med röda mustascher.
“Pardon, monsieur!“ ursäktade sig Armand; “men jag trampar er ögonblickligen på den andra, om ni icke står stilla.“
“Monsieur! ni tänker borra in era armbågar i ryggraden på mig“, anmärkte en annan, som, ehuru svartskäggig, likväl icke var vackrare än den förre.
“Monsieur! i fall ni än en gång bjuder till att drifva mig baklänges, borrar jag in dem ända till refbenen, s’il vous plaît!“ svarade Armand.