Den svartskäggige böjde sin mun mot den rödskäggiges öra och hviskade något till denne, som Armand icke kunde höra. De öfrige kringståendes öron närmade sig samma mun, liksom för att få del af hvad som sades.
Detta väckte vår hjeltes misstanke, ty det föreföll honom att hvad som hviskades endast kunde hafva afseende på hans person.
“Skulle det möjligtvis vara någon ny komplott emot mig?“ frågade han derför och det så högt att hans tvetydiga omgifning borde kunna höra det.
Öronen drogo sig hastigt från den svarta munnen.
“Tyst derborta och lemna rum för hertigen och hertiginnan!“ ljuder en kraftfull stämma från kyrkporten.
Den kraftfulla stämman tillhör den ene af de tvänne reslige schweizarne, som öppna brölloppståget och hvilkas trekantiga, grannt utsirade hattar och gyllene stafvar synas högt öfver allas hufvud.
Katolska kyrkan förskrifver sina kyrkvaktare ända från Schweiz, som fortfarande är resarnes fädernesland.
Till föga heder dock för detta den gamla frihetens hjelteland hafva dess hjeltar sedan långt tillbaka låtit värfva sig icke blott till det katolska presterskapets tjenare, utan äfven till det absoluta konungadömets drabanter.
Det uppstår en förtviflad trängsel, synnerligast vid grinden till skranket, men icke desto mindre lyckas det Armand att blifva bland dem, som stå brölloppståget närmast.
Hertig de Beaudreuil, svartklädd och dekorerad med flere ordnar, leder sin brud vid handen. Brudskruden är naturligtvis af hvitt siden (moirée antique, det dyrbaraste af alla sidentyger). Brudslöjan, en enda brabants-spets, är fästad under den krans af orange-blommor som pryder den sköna nacken. Söderns brudar nyttja icke kronor af myrten.