Från midten af hvarje orange-blomma gnistrar en diamant, en daggdroppe, som, i stället för att sugas upp, suger i sig solstrålarne, för att sedan skicka dem afkylda, men lika klara till menniskans öga, hvilket på detta sätt kan tillbedja himmelens ljus, utan att brännas och förblindas af dess strålar.
Vi hafva icke sett några fruntimmer hafva så urringade klädningar som de franska. Men en gång i sitt lif bära de en drägt, som går upp ända till halsen, och det är när de stå brud.
Vid Adelaïdes betäckta barm är fästadt ett briljantsmycke, som kunnat göra hundrade familjers lycka.
Armand, som icke är någon beundrare af siden och juveler, fäster sin blick vid brudens ansigte.
Hon, som till följd af trängseln icke kan undgå att med klädningen snudda tätt förbi den unge arbetaren, blir honom varse. Den blick, hon dervid skänker honom, har icke mer än tre sekunders varaktighet, men uttrycker icke desto mindre trenne på hvarandra följande känslor: förvåningens, föraktets och sist medömkans.
Vår hjelte, för hvilken ingen af dessa gått förlorad, tager ett steg för att följa henne, utan att likväl begripa hvad han ämnade göra, men känner sig i detsamma fjettrad vid sin plats af flere händer, som med skrufstädets kraft bakifrån omfattat hans arm.
Han vänder om hufvudet och slungar en ursinnig blick på dem, som stå bakom honom; men ingen af dessa synes träffad deraf, under det att hans armar fortfarande äro fängslade.
Det är först när brölloppståget hunnit inom skranket och dess grind blifvit tillstängd som han återfår sin frihet.
Orgeln fortfar att spela. De nygifta, framkomna till högaltaret, knäfalla på hvar sin bönstol framför hvar sitt vigselljus.
En korgosse innanför altarringen framräcker ett mindre silfverfat, på hvilket brudparet lägger hvar sitt guldmynt. Korgossen tager de begge guldmynten, korsar öfver dem och niger i tvänne omgångar, hvarefter han värmer dem i ljuslågan och fäster dem sedan ett i hvardera ljuset, der de blifva sittande under hela ceremonien.