Deremot afhöres ingen dylik påminnelse för mannens räkning, antingen derför att det icke finnes några tjenliga föredömen att anföra eller också för det att det icke anses löna mödan.
Sedan ringarne vexlats, ungefär såsom hos oss, samt Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ytterligare blifvit nedkallad öfver de nygifta, aflägsnar sig kyrkoherden, hvarefter tvänne andra prester träda inför högaltaret, och nu börjas den äkta katolska ceremonien, bestående af pinglingar på klockor, korstecken, svängningar med rökelsekar, altarkyssningar, bugningar och nigningar, vid hvilken herrlighet ett protestantiskt öga har svårt att vänja sig.
Deremot behöfver icke örat vänja sig vid sången, den herrliga sången från de tvänne körerna, som svara hvarandra.
Sången är, som vi alla känna, den katolska kyrkans starka sida, och den hänrycker samma själ som kanske nyss förut med vämjelse vändt sig från den presterliga pantomimen.
När monsieur Levasseur uppstämmer sitt:
“Adoremus in æternum
sanctissimum sacramentum“,
tror man sig höra ljudet af en bas-basun, fyllande med oförminskad styrka den mest aflägsna vrå af det stora templet.
Men när signor Lablache svarar med sitt:
“Laudate Dominum, omnes gentes!