Hvita Björnen drog härvid fram en splitter ny snusdosa af silfver, som, ehuru af minsta slag, likväl var ganska vacker. Armand betraktade dosan med någon förvåning, ty aldrig förr hade han sett en dylik pjes i Hvita Björnens ramar, eller ens kunnat föreställa sig att denne skulle lägga sig till en sådan lyxartikel. Djurens hofmästare värdigades äfven flytta sina ögon från köttkorgen till ifrågavarande lilla pjes, och Armand tyckte att dessa ögon dervid fingo en mildare glans.
Man säger att ordet och tåren förmå mycket här i verlden; men hvad är väl deras förmåga mot metallens!
“Nå, när skall saken afgöras?“ frågade djurens hofmästare, återtagande sitt vanliga skaplynne, ty dosan hade sjunkit ned i Hvita Björnens ficka.
“I dag, om ni önskar“, svarade denne.
“Må ske i dag då“, yttrade den andre med ett leende.
En djurvaktare bör aldrig le. Detta leende har för mycket tycke med tigerns glada ifver, när han vädrar sitt rof. Armand vände sina ögon ovilkorligen från denne till vännen Simon. Äfven dennes läppar öppnade sig för ett leende; men detta liknade tigerns tillfredsställelse, när han hunnit rofvet. Den sednare synen var icke vackrare än den förra.
“När börjar kalaset?“ frågade efter en stunds tystnad Armands följeslagare.
“På slaget tre, såsom vanligt“, svarade djurvaktaren.
“Och köttet lägges icke in i burarne förrän jag kommer?“
“Nej, icke före klockan tre, såsom sagdt är.“