“Blifva vi de ende som skola beundra storherrskapets goda matlust?“
“Vill icke förmoda det ... plär alltid vara någon som intresserar sig för mina barn.“
“Men ingen som intresserar sig för fadern så mycket som jag.“
“Det är sannt ... många ha bjudit mig på snus, men ingen på dosa.“
“Au revoir!“
“Tusenfallt välkommen! ... ursäkta att jag ej följer till dörren!“
“Inte sannt: ni skulle önska ha en sådan björn som jag i ert menageri?“
“En sådan björn? ... ja visst, med vilkor att han åtminstone en gång i veckan gjorde så vackra konster som den ni tänker göra i dag.“
Hvita Björnen spratt till och fäste på djurvaktarens ansigte sina genomborrande ögon, liksom ville han tränga ända ned till djupet af dennes själ. Men som han troligtvis der icke upptäckte något annat än sin egen silfverdosa, så nickade han gladt åt djurvaktaren, hvarefter han tog Armand under armen och lemnade i sällskap med denne galleriet utanför rofdjurens matsalar.
“Hvad var det för ett vad ni talade om?“ frågade Armand, när de bägge utkommit i trädgården.