“God dag, far!“ ropade Hvita Björnen till den större elefanten; “jag tror du växer mellan hvar gång jag ser dig ... Men hvad har du för godt att säga i dag?“
Elefanten utsträckte till svar sin snabel genom pålgallret.
“Alldeles detsamma som förr“, yttrade Hvita Björnen, “samma evinnerliga visa:
Bröd, bröd
Till min död!
Och bara du får bröd, så ger du dig till tåls ... tål att man spärrar in dig, tål att man beskrattar dig ... för en bit bröd får man dig att knäfalla, för att på din rygg emottaga alla dessa dvärgar, som din blotta andedrägt kunde blåsa omkull; för en bit bröd glömmer du dina fäders land, glömmer att du en gång varit fri, och denna glömska är den oförlåtligaste af alla ... Hvad ser du i denna elefant, Armand lille? ... Jo, du ser folket, folket, folket! ... Så knäfall då, knäfall på alla fyra, ty af mig får du en kastanie, du stolta präktiga folk!“
Dervid lade han en kastanie i det trattformiga trynet på elefantens snabel, hvilken ögonblickligen förde gåfvan till den med half-alns långa betar försedda munnen.
“Men försök att lägga en sten i trynet“ sade Armand, “eller en kula af bly!“
“Nå hvad mer?“ frågade Simon; “han blir ond, hans snabel hväser, ja kanske sprutar oss en stråle vatten i ansigtet ... men bräcker han pålarne? vräker han omkull palisad-verket för att krossa belackarne under sina fötter? Vakande eller sofvande visar han sina ofantliga tänder, men hugger han till med dem? genomborrar han med dem sina förtryckare? ... Nej! tusen gånger nej! ... och likväl är han så stor och stark att han skulle krossa mig, som likväl ej är någon dufunge, med samma lätthet som jag petar ihjäl en geting ... Ja, det är folket, folket, folket! ... Men tyst! var det inte en vagn som stannade utanför trädgårdsporten?“
Hvita Björnen sträckte hufvudet åt högra sidan och lyssnade. Armand följde med ögonen alla hans rörelser, för att af dem kunna gissa till hvad som föregick inom denna alltid besynnerliga varelse, men som likväl aldrig visat sig så besynnerlig som vid detta tillfälle.