“Nej, annorlunda är det med lejonet, med tigern, med leoparden“, började ånyo Hvita Björnen sina betraktelser: “de bita i jernstängerna; de skaka med sina starka ramar de burar, hvaruti man instängdt dem; de äro, ehuru fängslade, likväl en förskräckelse för sina bödlar; de mutas icke eller lockas till knäfall af de smulor man kastar åt dem ... Räck dem köttstycket och glöm handen qvar, de skola sluka både köttstycket och handen ... Det är också folket, men icke sådant det är, utan sådant det borde vara.“
“Och hvad hafva de mer för det?“ frågade Armand; “jo, galler af jern, i stället för af trä, och i stället för bröd tämjer man dem med glödgade stänger eller med svält, som är värre än stål och eld ... Öppna porten till elefantgården, öppna lejonets, tigerns och leopardens burar, släpp alla lösa! ... De skola börja med att sönderslita sina förtryckare och sluta med att sönderslita hvarandra ... Nej, Simon, folket är inte den råa fysiska styrkan, hvarken den styrka som mutas af en bit bröd, eller den som biter i en boja ... Folket är den kraft, som beherskar jorden, och mot denna kraft båta hvarken bojor eller tyranner ... Det styres, derför att det vill styras, och om det styres illa, om det förtryckes och ändå tåligt synes bära sitt ok, så är det endast derför att det rufvar på något bättre sätt att styras, men som behöfver slå rot och mogna ... Folket behöfver ej ha brådtom, ty det vet att det aldrig kan gå förloradt och att dess kraft lika litet som naturens och tidens kan gå tillbaka ... Skilnaden emellan oss begge, käre Simon, är, att då ni tror på eviga bojor, tror jag på evig frihet; då ni tror att folket antingen fegt tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot att folket icke tål, utan blott väntar, icke söndersliter, utan blott straffar.“
Nu hördes tydligt bullret af en vagn, som stannade utanför porten till Jardin des Plantes. Armand Cambon fästade dervid ingen synnerlig uppmärksamhet, men desto mera hans följeslagare, hvilken, tagande Armand under armen och dragande honom med sig, ropade:
“Nu, Armand lille, är det tid att se på hur djuren spisa middag ... kom, kom! annars är den lefvande gladan slukad innan vi hunnit fram, och det vore något som jag skulle sörja öfver i alla mina dar, eller rättare sagdt, hon kunde undfly lejonets gap, och detta skulle ännu mera gå mig till sinnes.“
Under dessa ord tog Hvita Björnen skutt, som till och med skulle anstått ett lejon, och den unge mannen, hvilken, om han också velat, icke skulle förmått lösrycka sig från den jernhand, som omgripit hans arm, måste följa med samma snabbhet.
Det dröjde således icke många minuter förrän de hunnit det hus, i hvilket de nyss varit. Men innan de vidrört dörren till galleriet, blefvo de varse tvänne fruntimmer, som också styrde kosan till samma dörr. Hvita Björnen tycktes knappast märka dem, men Armand Cambon kunde icke underlåta att noga betrakta dem, isynnerhet den ena, hvars både utseende och toalett ojemförligt öfverträffade icke allenast den andras, utan äfven de flestas af hennes kön, alltid likväl undantagandes henne, som gifvit honom fem-francsstycket och bedt honom vara välkommen till rue d’Anjou-S:t-Honoré. Nu ifrågavarande dam tycktes visserligen icke vara så ung som denna på Bastilj-platsen; men hon var lika vacker, ja kanske vackrare, åtminstone i deras tycke, som sätta det vällustigt yppiga framför det jungfruligt rena. Hennes stora nattsvarta ögon; hennes mycket krökta näsa; hennes svällande öfverläpp, som lindrigt öfversköt den andra; hennes mjellfina, kanske något för yppiga kinder, med hvar sin lilla förföriska grop; hennes något tillbakakastade, men stolt uppburna hufvud, hvars hår, med lånad färg och glans af korpen, var uppkammadt och förlorade sig under de hvita med små röda törnrosor beprydda rikt veckade blonderne, som koketterade emellan hufvudet och den mörkgröna af en stor hvit plym omsvajade sammetshatten, troligtvis för att lemna pannan fri, denna panna, som, hvilande på tvänne bågar af de vackraste svarta ögonbryn, södern någonsin tecknat, icke tycktes behöfva något annat än sin egen höjd och glans, för att tjusa och kufva; allt tillkännagaf en drottning inom behagens rike, medvetande af sin makt, men icke egande tid att minnas sina förra triumfer för de nya troféer, som dagens eller stundens segrar lade vid hennes fot. Den svarta hermelinsbrämade kappan af utsöktaste silkessammet (silkessammet är, som man vet, den förnäma eller rika verldens non plus ultra), hvilken omslöt den höga gestalten, var ej så vid att den icke med beqvämlighet kunde hopdragas kring lifvet, när det föll dess egarinna in — och hon var rik äfven på dylika infall — att låta verlden något mer än blott ana hvilka herrliga former doldes derunder.
Hennes följeslagarinna var visserligen både ung och vacker, och hennes toalett skulle hafva väckt mer än en borgardotters afund, men man såg snart att hon tillhörde det slags qvinnor, hvars hela lif är ett studium för att upptäcka och tillfredsställa en herskarinnas nycker, kort sagdt en tillvaro af hälften förtrolighet och hälften slafveri, svällande upp till oändlighet vid ett leende på herskarinnans mun och krympande ihop till ett intet vid ett moln på hennes panna.
Det var för begge dessa fruntimmer som Cambon och Hvita Björnen veko åt sidan, när de närmade sig dörren till galleriet.
“Nu är det vår tur att stiga in“, förklarade Hvita Björnen, sedan de båda damerna försvunnit; “vi få godt sällskap, som du ser.“
“Hvem kan den förnäma vackra damen vara?“ frågade Armand med förlåtlig nyfikenhet.