Hvita Björnen kunde ej höra frågan, ty han var redan inne i galleriet, dit också Armand ögonblickligen följde honom, gripen af en oro, som han likväl icke kunde förklara.
“Vi komma väl icke för sent?“ frågade damen med hermelins-kappan djurvaktaren.
Denne bugtade sig som en boas-orm, ty han drömde minst om en louisd’or.
“För att se djuren få sin middag?“ tillade denne; “nej, madame! ... det fattas ännu en halftimma i tre.“
“Så mycket bättre“, yttrade hon; “jag ser att burarne ännu äro tomma.“
“Före klockan tre brukar jag icke öppna dörren mellan de begge burarne“, förklarade han med en sidoblick åt dörren till galleriet, liksom hoppades han på ännu flere besök, emedan hans dröm om guld icke helt och hållet kunde qväfva hans känsla för silfver och koppar.
“Ack, hvad det är för ett stort nöje att se de stolta vackra djuren, när de rusa in för att få sin mat!“ bedyrade djurvaktaren med möjligaste ömhet i rösten, ty han visste af gammal erfarenhet, att de förnäma fruntimmerna alltid äro särdeles tacksamma mot dem, som visa deltagande och ömhet för de arma djuren; “behagar emellertid madame se hur jag lägger in maten i burarne?“
“Ja.“
“Var då så nådig och följ mig!“
Djurvaktaren närmade sig dörren till galleriet för att börja med de burar, som stodo den närmast. Han kunde dock icke underlåta att öppna denna dörr, för att se om icke några francs- eller sous-stycken vore på väg till hans galleri; men som några sådana icke kunde förmärkas, tillslöt han den med en suck och vände hela sin uppmärksamhet mot den första buren.