Under tiden hade den granna damens stora ögon, förmodligen i saknad af djur att se på, sökt de menniskor, som jemte henne och hennes följeslagarinna voro inne i galleriet. Af dessa menniskor var Armand Cambon den som stod henne närmast, ty Hvita Björnen stod orörlig framför lejonets bur, hvilken var mycket längre bort belägen. Det var således naturligt att Armand skulle blifva enda föremålet för dessa stora ögon, ty på djurvaktaren hade de troligtvis redan sett sig mätta.
Armand Cambon, som så djupt hade böjt sig för de milda högblå ögonen på Bastilj-platsen, uthärdade utan ringaste förlägenhet de stora svarta ögonens eld, och det ehuru dessa länge och väl spelade på honom. Emellertid skulle detta helt säkert hafva smickrat honom, så framt han haft någon rival att täfla med, t. ex. lejonet eller tigern, för att icke tala om Hvita Björnen, hvilken väl ändå ej kunde vara så farlig.
Huru länge Rinaldos sköld skulle hafva trotsat lågorna från Armidas ögon, är likväl svårt att veta, ty djurvaktarens röst höjde sig, dragande allas uppmärksamhet till sig, allas utom Hvita Björnens, hvilken syntes så godt som fastnitad vid sin plats.
Framför hvarje bur låg redan ett stycke kött, större eller mindre allt efter dens rang och anspråk, som var burens herre. Djurvaktaren, som före åskådarnes inträde bestyrt denna rättvisa fördelning, behöfde således nu blott öppna hvarje bur och deruti genast inkasta den portion, som tillkom en hvar, utan vidare val och beräkning. Han kunde följaktligen helt obesvärad öfverlemna sig åt sina vanliga föreläsningar i rofdjurens gastronomi, under det han införde deras portioner.
Djurvaktaren, icke vanslägtande från sina landsmän, talade mycket. Han beskref med de lifligaste färger t. ex. lejonets och tigerns fina smak, huru de väsnades och hotfullt spetsade öronen, om köttet var det minsta ankommet, hvilket så lätt kunde hända under de varma sommarmånaderna, men huru de deremot hviftade med svansen af tillfredsställelse, när köttet var af en ung oxe i stället för af en gammal häst, den de blott i allra högsta nödfall kunde fördraga. Han beklagade att statens ekonomiska förhållanden icke medgåfve serveringen af lammkött, öfvertygad som han var, att de ädla djuren genom mera lättsmälta födoämnen ovilkorligen skulle förmildras till sederna och småningom närma sig mensklighetens gräns.
Detta hvad lejonet, tigern och de ädlare djuren beträffade. Men den lika opartiske som vältalige djurvaktaren glömde ej heller de öfriga. Sålunda berömde han schakalen för dess kända blygsamhet att aldrig vilja springa lejonet, den större förtjenstens representant, i förväg, och för dess stora hushållsaktighet, som aldrig tillät honom förakta en sak derför att en annan kastat den åsido, utan städse hade för ögonen det vackra ordspråket: “Små smulor äro också bröd.“
Vidare berömde han hyenan för det hon, långt ifrån att vara en gourmand, alltid åtnöjde sig med vanlig husmanskost och var lika glad, antingen man gaf henne finare eller gröfre mat, mycket eller litet. Visserligen medgaf han att hvarken han sjelf eller någon annan sett henne hvad man egentligen kallar glad, utan skulle man fast mer kunna säga att hon var beständigt ond, enär hon oupphörligt grinade och visade tänderna ända till det blodröda tandköttet; men detta bevisade icke desto mindre det jemnaste lynne, den mest stadgade och konseqventa karakter, som onekligen förtjenade beundran i en tid, der rena fasta karakterer hörde till undantagen.
Så orerade och bedömde den outtröttlige djurvaktaren. Men en fransman, som orerar mycket — och det göra de alla — måste äfven orera mycket om sig sjelf ... och äfven det göra alla. Så förkunnade han, hurusom djuren visade honom en underdånighet endast jemförlig med den, som de i paradisets dagar egnade våra första föräldrar; huru han, genom sin dagliga beröring med lejonet och tigern fått det förras styrka och den sednares vighet, ehuru han, naturligtvis af aktning för sin nästas lif och lemmar, hvarken pröfvat det ena eller det andra. Han tillskref sitt välde öfver dessa annars så oregerliga djur hufvudsakligen den mildhet och granlagenhet, hvarmed han städse bemötte dem. Aldrig hade han gått in i deras burar och stört dem, när de varit sömniga och velat njuta nattro; aldrig hade han, liksom andra jordens mäktige, ryckt brödet, eller, sannare uttryckt, köttet ur munnen på dem, när de varit hungriga och velat äta.
Djurvaktaren slutade sina föreläsningar med en hjertnupen tirad om huru han, fastän make och familjfader, likväl nödgades försaka familjlifvets behag, för att helt och hållet kunna egna sig åt sina älsklingar i Jardin des Plantes, hvarigenom tydligen all omtanke för hans och hans familjs framtida bergning måste åsidosättas, och att han derför skulle emotse den mörkaste ålderdom, derest ej ädla menniskor funnes, som med kärlek för naturalhistorien förenade tillbörlig frikostighet mot den, som egnat hela sitt lif åt detta vigtiga studium.
Djurvaktaren slutade nu sin föreläsning, under hvilken han gått från bur till bur och inlagt i hvardera den bestämda portionen, utom i lejonets, framför hvilken ännu låg qvar den för det bestämda anrättningen.