“Madame“, sade djurvaktaren under en ny djup bugning för damen med hermelins-manteln; “madame undrar säkert hvarför jag ännu icke dukat för lejonet?“
“Jag ser det“, svarade hon; “men hvarför har ni ej gjort det? ... djurens konung framför allt, tycker jag.“
“Visserligen“, medgaf djurvaktaren; “men det är en högst kostlig historia ... det skall säkert roa madame att se något, som man ej alltid får se här i galleriet, och jag skattar mig lycklig att ha något nytt att bjuda på, allra helst i dag, då himlen beskärt mig så förnäma åskådare eller, rättare sagdt, åskådarinnor.“
“Hvad är det då?“
“Jo, den der herrn“, upplyste djurvaktaren, pekande dervid på Hvita Björnen, som nu stod bredvid de samtalande, “den der herrn och jag hafva hållit ett vad.“
“Ja, ett vad ... Jag vet ej hur den der herrn, min goda vän för öfrigt, har studerat naturalhistorien“, sade djurvaktaren med mycken tonvigt på detta ord och lika mycken öfverlägsenhet i mimiken: “men han påstår, att om man på samma gång räcker lejonet ett stycke kött och ett stycke bröd, så skall det försmå köttet och i stället sluka brödet.“
Armand såg något förbluffad på Hvita Björnen, ty han hade väntat få höra något om den lefvande gladan, och fick nu i stället höra talas om ett stycke bröd.
“Det låter åtminstone otroligt“, försäkrade damen, “eller hvad tror du, Denise?“ tillade hon skrattande, i det hon vände sig till sin följeslagarinna.
“Madame! jag har aldrig hört att lejonet äter bröd“, svarade Denise.