“Och ni, min herre, tror?“ vände hon sig nu till Armand Cambon, som också utgjorde en del af gruppen.
Antingen det verkligen intresserade den sköna och utan tvifvel förnäma damen, att veta om lejonet hellre åt bröd än kött, eller om hon blott ville göra sig underrättad om den unge karlen, den hon mer än en gång betraktat, toge sig lika bra ut, när han talade som när han teg, kunna vi icke rätt afgöra.
Armand gjorde en bugning, som icke en gång skulle ha missklädt en markis, och svarade:
“Madame! det torde vara svårt att våga ett omdöme i denna vigtiga sak, helst i närvaro af en så grundlig naturalhistoriker som monsieur Mathieu.“
Armand egnade dervid monsieur Mathieu en bugning, värdig Bouffé i Pariserpojken, men hvilken artighetsbetygelse monsieur Mathieu icke desto mindre tog för god pris, ty hvem kunde väl här sätta hans vitsord i fråga?
“Om jag ville säga en öfverflödig artighet“, fortfor Armand, “så skulle jag påstå, att lejonet endast på ett vilkor skulle välja brödet framför den vanliga spisen.“
“Tala!“ uppmanade den granna damen: “när anser ett fruntimmer artigheten för en öfverflödsvara?“
“Det skulle välja brödet“, sade Armand, “om en hand så fin som eder, madame, framräckte det.“
Armand, under det han sade detta, sneglade åt sidan på Hvita Björnen, öfver hvars ansigte i detsamma en vild glädje flammade.
“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, “det tror jag nog ... lejonet skulle taga brödet för handens skull, men på samma gång också sjelfva handen ... ha, ha, ha!“