“Hu!“ ryste damen till, dragande åt sig sin lilla hand, liksom hon redan känt vilddjurets tänder omkring den; “men“ tillade hon, snart återhemtande sig och med blicken på Armand, “men ni skulle väl icke sträcka er artighet så långt att bedja mig våga försöket?“
“Bevare mig himlen derifrån!“ svarade Cambon, hvarefter han tillade med mer än vanlig tonvigt: “jag skulle till och med på det alvarligaste råda er, att, när djuren inkommit, icke nalkas burarne på två alnars afstånd, och, hvad särskildt angår lejonets bur, icke ens en sekund dröja qvar framför den.“
Armand sneglade ånyo och lika oförmärkt åt sidan och fann Hvita Björnen stående med uppspärrad mun och ursinniga blickar, helt och hållet egnande hans vän Armand Cambon. Denne kunde då icke längre dölja för sig sjelf, att Simon hade något förfärligt i sinnet emot damen med sammetsmantiljen.
“Och hvarför skall jag mer än någon annan hålla mig på afstånd från burarne och synnerligast från lejonets?“ frågade hon.
“Emedan ... emedan det förefaller mig som skulle lejonet i högre grad ha ett godt öga till er än till någon annan“, svarade Armand.
“Ha, ha, ha!“ skrattade djurvaktaren, glömmande att en så högljudd protest icke kunde vara annat än en oartighet.
Hvita Björnen vände bort sitt ansigte, smågnolande på en visa.
“Du hör, Denise“, sade damen, “sjelfva djurens konung ämnar göra mig sin kur.“
“Hvad vore för underligt deri?“ yttrade Denise med en djup nigning; “hur mången furste bland menniskorna har ej redan gjort det!“
“Men handen ha de likväl icke tagit“, hviskade hon till tjenarinnan icke utan en viss halfförsmädlig ryckning på den sköna öfverläppen.