“Och icke heller hjertat“, hviskade den trösterika tjenarinnan.
“Sådan historia!“ utbröt ändtligen djurvaktaren, mätande Armand med sin öfverlägsna blick; “har man någonsin hört dylikt? ... lejonet, mitt äldsta och vackraste barn, skulle således icke ha lika godt öga till alla? lejonet, min enda ålderdomsglädje, skulle således vara lika de andra monarkerna, som blott ha smak för några få, men förakta alla andra?“
I slutet af år 1847 började nästan alla luta till oppositionen, från och med pärerna i Luxembourg ända ned till djurvaktarne i Jardin des Plantes.
“Men, sacre-dieu!“ utropade han, “här står jag och pratar och glömmer att klockan redan slagit tre ... hör på bara ... hyenan börjar tjuta: hon är säkrare än solvisaren i Palais Royal, ty antingen det är mulet eller klart väder säger hon hvad klockan är slagen.“
Vi hafva redan omtalat att mellan hvarje inre och yttre bur var en hel vägg med sin derpå befintliga dörr. Denna dörr öppnades, när man drog på en gröfre tågända, som hängde ned från taket framför hvarje bur i galleriet.
Fångvaktaren drog på den ena tågändan efter den andra, derunder avancerande från bur till bur, hvilket allt gick med mycken hastighet.
Och det ena djuret efter det andra störtade från den yttre buren in i den inre och det med en fart och ett ljud, som erinrade om öcknens sandhvirflar.
En enda bur stod tom, nämligen lejonets, ty ännu var dess dörr icke öppnad.
Under det att nu tre af de innevarande vitnena till djurens goda matlust, nämligen damen med sammetskappan, hennes kammarjungfru och Armand Cambon, hvilken följde dem, betraktade hvad som var att betrakta och gjorde sina anmärkningar deröfver, nalkades djurvaktaren sin vän, Hvita Björnen, med tvänne jernspett, ett i hvardera handen.
“Nå, Simon, är ni färdig än?“ frågade han, i det han räckte Hvita Björnen det ena jernspettet; “ni tar det här spettet och jag det andra ... på spetsen af det, som ni har, sätta vi köttstycket, på spetsen af mitt brödstycket, så att ni icke kan säga, att jag genom mitt välde öfver lejonet tagit lofven af er ... När detta väl är gjordt, sticka vi in spetten på samma gång i buren och öppna genast derpå mellandörren ... Hugger lejonet först i ert spett med köttstycket på, så snusar jag ur silfverdosan ... hugger det deremot först i mitt med brödet på, så röker ni ur sjöskumspipan ... Är det ej honnett deladt, hä?“