Hvita Björnen gick tankfull af och an, brummande för sig sjelf som en verklig björn. Var han kanske icke ännu ense med sig sjelf?
“Parbleu! ni måtte väl ej ha åtrat er?“ yttrade djurvaktaren med mycken häftighet, ty han fruktade verkligen för denna olycka, och detta plågade honom så mycket mer, som han redan länge hade betraktat dosan såsom sin egen och verkligen tyckte illa vara för det att Simon ännu hade den i sin ficka.
“Nej, det är icke möjligt!“ fortfor han; “förr slukar lejonet sig sjelf, än Hvita Björnen sitt ord ... och dessutom är det ju vitnen på saken, och dertill var det ju icke jag, utan ni, käre Simon, som föreslog vadet, och för öfrigt är det icke alldeles så säkert att jag vinner ... Jag är verkligen sjelf något ångerköpt, som det heter, ty det är alltför möjligt, ja till och med troligt, att lejonet nappar på en annan krok i dag ... Man kan minsann ledsna på att i evighet äta kött ... nyhetens behag är så retande, så oemotståndligt ... Men sak samma ... ni kan aldrig föreställa er hvad jag är punktlig, när det gäller att hålla ett gifvet ord ... jag är riktigt ett tjurhufvud i den saken.“
“Nå, hvem har sagt er att jag tänker bryta mitt!“ utropade Hvita Björnen; “handla mer och prata mindre, käre Mathieu ... Hvar har ni er knif?“
“Här“, svarade Mathieu, i det han drog upp en stor fällknif ur sin ficka.
“Ni begriper väl, att man inte genom gallret kan införa hela detta stora stycke.“
“Hvem begriper ej det, käre Simon“, svarade Mathieu, i det han skar af ett stycke så litet, att det med beqvämlighet kunde inskjutas mellan burens jernstänger.
“Godt!“ förklarade Hvita Björnen, i det han stötte sitt spett i det afskurna stycket.
“Alldeles så ja“, sade djurvaktaren, fattande det andra spettet; “men hvar har ni nu ert bröd?“
Hvita Björnen kände först utanpå ena fickan och sedan på den andra, hvarefter han med ett uttryck af stor förvåning körde händerna ned i begge fickorna.