“Ja, då kan jag omöjligt hjelpa det“, förklarade Simon, vändande sin vän ryggen.

“Men kunde ej er vän derborta gå i ert ställe?“ föreslog djurvaktaren.

“Jo, det vore just den rätte att skicka ... han skulle aldrig komma tillbaka, ty han tycker inte om att jag förlorar min snusdosa, min vackra silfversnusdosa ... Han menar så väl, den hederlige Cambon.“

“Fördömda silfversnusdosa!“ mumlade djurvaktaren, utan att likväl misskänna dess värde.

Skulle då äfven han, monsieur Mathieu, åt hvilken man anförtrott de ädlaste af alla fyrfotade varelser, nödgas offra sin pligt åt det olycksaliga korruptionssystem, som, till råga på alla olyckor, hvilade centnertungt öfver landet sedan flere år tillbaka!

“Fördömde korruptions-ande!“ suckade Mathieu; “men“, tillade han, icke ensidigt betraktande saken, “är ej korruptionen utgången från och underhållen af sjelfva styrelsen? Är det ej hvarje offentlig embetsmans ovilkorliga pligt att handla i styrelsens anda? Hur skulle det väl annars gå med enigheten och den kompakta styrkan, hvilka äro så nödvändiga för en styrelse, som vill uträtta något här i verlden? Om det är nödvändigt för menniskors lycka att gå på sidan om samhällets lagar, måste det också vara lika nödvändigt för djurens väl, att gå på sidan om den för djurvaktaren i Jardin des Plantes utfärdade instruktionen?“

“Nåväl, jag går då sjelf“, förklarade ministèrens trogne anhängare; “men ... men ...“

“Men låser naturligtvis väl igen dörren till galleriet“, inföll Hvita Björnen skrattande, “för den händelse att den verkliga ångern skulle falla öfver mig ... Men, det ber jag er, köp det färskaste och mjukaste bröd som finns.“

“Madame!“ sade djurvaktaren till damen med hvita plymen, “värdes ursäkta att jag på några minuter aflägsnar mig ... det är för det der vadets skull, som min vän, oaktadt alla mina oegennyttiga bemödanden, ännu envisas att vidhålla ... men jag är snart tillbaka, och då skall det bli mig en synnerlig ära, att kunna visa ers nåd ett rön, som utan tvifvel måste bli af stort inflytande på naturalhistorien, den vigtigaste af alla vetandets grenar.“

Under det att Mathieu så orerade inför herskarinnan, yttrade Simon till tjenarinnan följande: