“Mademoiselle! jag är något stött på er ... ni har alldeles förvridit hufvudet på min vän ... han glömmer mig och följer alla era steg, liksom jag inte funnes till i verlden ... Jag undrar inte på det, ty ni är ett af de skönaste fruntimmer han sett, ja, skönare än mången af de markisinnor och hertiginnor, som redan kastat sina ögon på den vackraste gosse i hela Paris ... Men ni är lika god som skön: ni skall inte gyckla med den stackars gossens känslor.“
I detsamma lemnade djurvaktaren galleriet, efter att likväl förut hafva varnat sina kunder för att under hans frånvaro gå burarne för nära. Att han ganska ordentligen låste igen dörren efter sig och sedan stoppade nyckeln i sin ficka, härledde sig lika mycket af gammal vana som af omtanke för den dyrbaraste af hans snusdosor.
“Hvart gick djurvaktaren?“ frågade Armand sin vän Hvita Björnen.
“Naturligtvis för att hemta sin lefvande glada“, svarade denne helt lugnt.
Mademoiselle Denise, som nästan var mera god än skön, ville visst icke gyckla med den vackraste gosse i hela Paris, och hvilken dertill på köpet var så omhuldad af markisinnor och hertiginnor. Det var förmodligen för att öfvertyga honom derom, som hon nu började med Cambon ett ganska alvarsamt och från allt koketteri fritt samtal, tagande till ämne tigern, framför hvars bur de händelsevis befunno sig och hvars goda matlust de gemensamt beundrade.
Tigern är icke något oäfvet samtalsämne. Tigern är ett så grymt djur. Tigerhjertat har blifvit ett ordspråk. Det funnes menniskor som behandlade sina likar på samma sätt som tigern behandlar sitt rof. Men tigern är jemväl ett förnämt djur, och företrädesvis var det också förnämt folk som utöfvade denna grymhet mot alla dem, som de hade att beherska. Med ett ord, Denise’s tal var icke blott vackert, utan äfven i fullkomligt republikansk anda, så att den unge mannen icke kunde annat än på det högsta lifvas deraf, helst läpparne, som rörde sig, hade en så frisk färg, och tänderna, som ganska ofta syntes mellan dem, lyste af en så bländande hvithet.
I allmänhet hafva fransyskorna vackra tänder. Är det derför att de, tack vare sina förståndiga mödrar, ända från barndomen vänjas från att förtära varm soppa, eller derför att man ingenstädes i verlden får köpa så vackra och väl konditionerade löständer som i Paris? Vi hafva icke varit nog närgångna för att kunna upplysa våra svenska läsarinnor om hvilken af dessa tvänne orsaker är den egentliga.
Hvita Björnen, seende sin unga vän så angenämt upptagen, närmade sig under tiden den förnäma damen, som naturligtvis icke borde bli lottlös, och sade till henne med mycket låg stämma:
“Ifall det skulle roa madame att se hur lejonet gör sin entré, så har jag djurvaktarens tillåtelse att öppna dörren till dess bur.“
“Visst skulle det vara roligt“, svarade damen och skyndade efter monsieur Simon, som icke var sen att bereda henne detta nöje.