Också såg hon snart, till sin obeskrifliga fägnad, huru den artige jätten drog i tågändan, huru dörren till den yttre buren dervid öppnades samt huru derefter lejonet, ett af de största som någonsin med sitt rytande skakat Numidiens skogar, med ett enda skutt befann sig invid den inre burens galler, hvilka det vidrörde med sin breda nos.
Lejonet, alltid storartadt och fruktansvärdt, är dock alltid mest storartadt och fruktansvärdt i sin vrede. Detta sednare stadium hade nu inträdt, och hvem kan undra derpå? Lejonet visste att mattimmen var inne, dess enda glädje efter en förlorad frihet; det hörde huru i nästgränsande burar de vida underordnade olyckskamraterna hvässte tänderna mot afgnagda ben; det kände lukten af middagsmåltiden, ja det såg den till och med ligga utanför buren, utan att likväl kunna nå den. Detta förbiseende mot skogarnes majestät var för stort för att kunna förlåtas; det var ett för starkt hån emot en ädel fånge, ett för djerft skämt med en stor olycka, hvilket allt endast kunde försonas med blod.
Icke under då att ögonen rullade så vildt, att manen reste sig så olycksbådande; att framdelen af kroppen sänkte sig mot golfvet, med det stora hufvudet hvilande på de framskjutna ramarna; att den högburna svansen, beskrifvande nästan en båge öfver ryggen, piskade luften och burens sidoväggar med de väldigaste slag, samt att detta dofva rytande lät höra sig, som är signalen till striden, början till orkanen.
Lejonets rytande skulle genast hafva väckt Cambons uppmärksamhet, om icke de öfriga djurens läten och rörelser, synnerligen deras, hvilkas burar befunno sig närmast honom, hade dragit hans ögon och öron till sig, ty hvad Denise beträffade, så hade hon endast ögon och öron för “den vackraste gosse i Paris“.
Men hvarifrån väl dessa underliga läten och rörelser bland djuren midt i deras matro? — Jo, när skogarnas konung vredgas, då inträder oron i djurens verld, då rullar sig hyenan ångestfull på mark, då flyr tigern, lemnande sitt rof, och blixtsnabbt ringlar sig ormen kring trädets stam, för att finna skydd i dess lummiga krona.
“Se, mademoiselle, se!“ ropade Armand till Denise, i det han pekade på tigerns bur; “hvad kommer åt tigern som glömmer att äta? ... och se på de andra sedan, äfven de ha lemnat sin spis och löpa oroliga fram och tillbaka i sina trånga rum ... se! se!“
“Ah, det är skönt! rysligt skönt!“ hördes längre ifrån den förnäma damens stämma.
Armand vände sina ögon åt detta håll och fann damen med sammetsmantiljen stående i nära halflutad ställning framför lejonets bur på ett afstånd af ungefär en aln. Hon slog händerna tillsammans och applåderade, liksom hade hon framför sig monsieur Fechter i dramen “Les frères Corses“.
Bakom och öfver henne visade sig Hvita Björnens grofva gestalt, lik en knölig trädstam öfver en blomma, som, stolt af sin fägring, prunkar vid dess fot.
“Hvad ser hon på? Hvad applåderar hon åt?“ frågade Armand sig sjelf; “buren är ju tom ... men om den är tom, hvad kan det väl då vara för märkvärdigt derinne?“