Hade Cambon vändt sina ögon från plåten till Maries bleka kinder, så skulle han nog fått reda på polityren; men i stället höll han sig envist vid den välsignade plåten, och kom kanske för tillfället ej ihåg att plåten afspeglade mamsell Ahlgrens bleka ansigte.

“Men hvad är det!“ återtog han förvånad: “jag tror att jag gjort er orätt ... nu tycks det verkligen som om messingen vore något rödare ... nej, men se bara ... nu är den som den bör vara ... besynnerligt ... den är ju alldeles förträfflig ... bra, bra, bästa mademoiselle! ... Men hvad vill det nu säga! ... aj! aj! den blir rödare, den blir alldeles för röd ... den blir som guld ... messing får icke heller se ut som guld, nådigaste mademoiselle ... Ha! det har jag inte heller märkt förut ... det är ett par blåa fläckar i plåten, liknande små blå emaljerade ringar ... Ah, jag förstår!“ utropade han derefter och vände ändtligen sina ögon till mamsell Maries numera blossande ansigte och fick derigenom fullkomlig upplösning på den verkande gåtfulla polityren, fick förklaring på silfret, guldet och den blåa emaljen.

Från detta ögonblick fingo messingsplåtarne sin naturliga egendomliga glans och äfven mamsell Marie Ahlgrens ansigte sin naturliga jemnare färg. Men Cambon hade svårt att uttala det barbariska namnet Ahlgren, men tyckte deremot mycket om namnet Cambon, och som han, till belöning för en så rik polityr, gerna ville ge den vackra polererskan hvad han sjelf tyckte om, så gaf han henne sitt namn, och på detta sätt fick också hon hvad hon tyckte om. Begge blefvo således mycket belåtna, och madame Cambon, liksom madame Lambert, besvärades aldrig af någon hemlängtan till fäderneslandet, allra minst till Göteborg, der man knappast med mikroskop skulle kunna upptäcka en så vacker och hygglig karl som verkmästaren på den der mekaniska verkstaden i Frankrikes hufvudstad.

Men salig sadelmakarens skugga, som fåfängt letat efter den barnsliga kärlekens kransar på grafven i Göteborg, beslöt kalla till sig ett af sina barn för att fordra räkenskap, och som Marie alltid varit hans ögonsten och han följaktligen hade de största anspråken på henne, så valde han också henne. Efter fem års lyckligt äktenskap afsomnade madame Marie Cambon i sin makes armar och med sista blicken på en fyraårig son, hvilken med en kerubs ansigte hoppade kring sängen, utan att kunna begripa hvarför modern sof så länge, eller hvarför fadern var så bedröfvad öfver hennes goda sömn.

Sonen hette Armand. När madame Lambert nämnde detta namn, undergick både hennes blick och tunga en fullkomlig förändring. Den förra hade icke mera någon skymmande tår och den sednare ingen dämmande sourdine, såsom nyss vid berättelsen om enda systerns och äldste sonens dödliga frånfälle. Hennes blick blixtrade stolthet och hennes tunga svärmade hänförelsens språk. Armand, ehuru blott hennes systerson, var hennes hjelte, hennes afgud.

Jag greps af hennes hänförelse, när hon berättade mig, huru Armand Cambon under Februari-dagarna 1848 i spetsen för folket försvarat flere barrikader och slutligen jagat Ludvig Philips tappra och trogna municipal-garde ur Hôtel de Ville, hvilket han derefter intog och besatte; jag delade hennes beundran, när hon vidare omförmälde huru samme Armand i derpå följande Juni icke allenast värnat Hôtel de Ville emot samma folk han anfört i Februari, utan äfven eröfrat en mängd barrikader, uppbyggda och försvarade af de tallösa förvillade arbetarne i S:t-Antoine. Armand var med ett ord en krigsgud, hvar och när han visade sig.

Men Armand var äfven en kärleksgud — (härvid spelade ett skälmskt leende kring mosterns läppar). Armand var den vackraste yngling i Paris, liksom han var den tappraste; han hade haft så många äfventyr i fruntimmersväg, hade haft så många “bonnfortyner“ och slutligen hade han — — —

Men jag glömmer, att Armand Cambon, “Sonen af Söder och Nord“, är hjelten i min roman och att jag, en klok författare åtminstone i det hänseendet, icke bör på förhand i en kort inledning uppenbara öden, som behöfva tvänne hela volymer till tummelplats. Det är således madame Lambert, född Ahlgren, jag har att tacka för min bekantskap med Armand Cambon och hans öden, och mina läsare hafva på samma gång henne att tacka för romanen, i fall nämligen det är något att tacka för.

Mitt förra beslut trogen, har jag i samma roman inflikat beskrifningar och reflexioner öfver åtskilliga märkvärdigheter inom den stora staden samt derjemte sökt teckna den sednaste revolutionen, hvarvid jag icke allenast begagnat mig af de underrättelser, som man genom personlig beröring med fransmän af alla opinioner kan inhemta, utan äfven studerat från trycket utgifna skildringar öfver de märkvärdiga dagarnes händelser. Företrädesvis har jag följt ett arbete, utgifvet af den frejdade Alexandre Dumas, mera känd såsom orleanist än såsom republikan, kalladt:

“Le Mois,
Revue historique et politique
de tous les événements qui se produisent en
France et à l’étranger
depuis février 1848.“