Med ett sådant arbete till rättesnöre, bör man icke gerna kunna beskyllas för att hafva uteslutande studerat 1848 års revolution i republikanernas papper. Min pensel är för fattig på färger, för att, såsom sig bör, skildra dessa stora tilldragelser, jag vet det nog, men hvad som fattas mig af rikedom på färger, skall jag söka ersätta genom grunddrag af sanning. Hvad sjelfva språket beträffar, har jag kanske gjort mig skyldig till åtskilliga klandervärda saker — för att icke tala om dem, som kunna göras mot sjelfva innehållet. Så har jag t. ex. på svenska återgifvit namnen på sådana ställen, som antingen redan förut äro bekanta i Sverige eller med lätthet kunnat öfversättas, under det att de öfriga förblifvit vid sina franska namn. Vidare har jag här och der i dialogen låtit en och annan fransk fras insmyga sig, men detta var mig nödvändigt, så framt jag någorlunda troget skulle kunna återgifva det egendomliga i den franska dialogen. Jag vågar dock anse dessa fel icke större, än att en öfverseende läsare lätt bör kunna ursäkta dem.
Hvad för öfrigt angår madame Robert och hennes vänner, till hvilka äfven jag snart räknades, så har madame Voguet, konung Oscars amma, sin goda pension samt bor dessutom hyresfritt i h. m. enkedrottningens franska palats. Men med madame Robert sjelf stod det icke alldeles så lyckligt till. Förmodligen var det för att vinna något understöd, som hon bad mig vid min afresa från Paris medtaga ett bref från henne till h. m. enkedrottningen, hvilket jag naturligtvis lofvade, emedan jag alltid kan få tag i någon kammarherre, som ordentligt vill frambära brefvet. Men hon bad mig äfven att inför h. m. enkedrottningen personligen och muntligen framföra den åttiårigas djupa vördnad, och detta torde bli något kinkigt för en arm syndare, som tycker att republikaner också äro folk.
Deremot föreföll mig ett uppdrag, som madame Lambert anförtrott mig, ganska lätt, nämligen det att medföra bref och helsningar till en farbror, som hon trodde sig hafva i Göteborg, en mycket gammal snickarmästare. Ja, madame Lambert, jag skall, under min hemresa till Stockholm, enkom för hans skull besöka Göteborg; jag skall, så framt han lefver, lemna honom både brefvet och helsningarna; jag skall, vid ett glas punsch och en pipa, upprepa för honom de begge brorsdöttrarnas öden i främmande land; jag skall klingande vidröra hans glas och tömma en skål för madame Lambert och hennes familj, samt vid samma tillfälle framtaga den moderna och dyrbara bruna sammetsväst, som skräddaren i Lyon skickat sin gamle frände; jag skall röras af att se, hur den silfverhårige gubben, som, för att ej bli ett spektakel i andra snickarmästares ögon, icke vågar profva den moderna västen, likväl med skrynklig hand stryker på dess mjuka duk och mellan dess konstigt arbetade stenkols-knappar kanske fäller en tår vid tanken derpå, att ingen slägtings hand skall tillsluta hans slocknade öga, emedan hans enda fränder antingen andas eller hafva en graf under främmande himmel.
Slutligen skall jag, för att skingra tåren, berätta honom, som säkert är för svagsynt att läsa min bok, allt hvad jag vet om hans yngre slägting Armand Cambon, om denne son af södern, hvilken vid så många tillfällen äfven visade sig vara en värdig son af norden.
FÖRFATTAREN.
FÖRSTA TIDSKIFTET.
Slutet af år 1847.
Första kapitlet.
Messings-kedjan och femfrancs-stycket.
På en öppen plats inom det åttonde arrondissementet af Paris, en klar och blid December-dag år 1847 — Paris kan hafva många klara och blida December-dagar — stannade en ung man, hvilken blottade sitt hufvud och stälde hatten på den stenbelagda marken. Den unge mannen var klädd i blus och pantalonger af mycket fint rödrutigt bomullstyg. Blusen, som i rika veck föll öfver ett höghvälfdt bröst, sammanhölls intill det smärta lifvet af ett splitter nytt lackeradt läderskärp, hvars lilla stålspänne gnistrade mot solen, som ett smycke af briljanter. Ynglingens gestalt, redan på afstånd sedd, tillkännagaf kraft, poesi och en viss glad stolthet, egenskaper, som icke sällan förena sig under en blus, nb. när denna bäres af en fransman. Närmare sedd, hade han ett ansigte med fina drag, mycket ljuslett hy, eldiga, fastän blå ögon, halföppen mun genom vanan att ofta tala och ständigt le, samt vackra hvita tänder, all denna ungdomens och helsans herrlighet infattad i en ram af yppiga svarta lockar och polisonger, hvilka sednare, kortklippta och väl putsade, förenade sig under en haka med mörk skäggbotten. Den blonda hyn och det mörka håret, när de äro förenade, betraktas såsom någonting sällsynt i södern.
Den unge mannen omgafs snart af en mängd folk, ty man såg på alla hans rörelser att han ämnade hålla tal. Fransmannen och fransyskan, begge lika idoga och visst inga slösare af tid, stanna dock gerna, när frågan är om att afhöra en talare, utan att derför denne behöfver på förhand intaga genom ett vackert ansigte eller en fördelaktig växt, såsom fallet var med den förevarande unge mannen. Vid hörnen af de rymligare gatorna och isynnerhet på de öppna platserna ser man dagligen och stundligen små folkhopar, samlade kring hvar sin orator af gatan, hvars tunga är i oupphörlig rörelse, till fromma antingen för de konster han har att visa eller för de varor han har att sälja.