“Armand lille!“ ropade denne efter honom, “helsa gubben far din och skryt med att du räddat den lefvande gladan!“
Fjerde kapitlet.
En tableau vivant.
Armand Cambon hade haft den lyckan att på en enda dag göra tvänne goda gerningar. Klockan ett hade han på Place de la Bastille räddat en bankir från att sönderslitas af folket, och klockan tre i Jardin des Plantes ryckt en förnäm dam ur lejonets klor. Dessa bragder, som nästan på samma gång skyddat rikedomen och börden, samhälls-platåens tvänne gräddskålar, att vi så må uttrycka oss, skulle hafva varit mer än tillräckliga för att, innan aftonen bredt sina stora vingar kring den stora staden, dubba honom till en hjelte inför verlden, för att icke tala om romanen. Men för att så skulle ha skett, borde du, käre Armand, i stället för rödrutig blus af två francs värde, haft promenadfrack, köpt, om ej just betald, för minst hundra francs.
Då skulle du icke behöft stå qvar på Bastilj-platsen för att se hur bankiren for sin väg, utan att dessförinnan bjuda dig hem till middagen; då skulle du kanhända fått ledsaga hans sköna brorsdotter till bordet, sitta mellan henne och onkeln, och — hvem vet! — kanske skulle du, notabene i fall brorsdottern varit fri från andra brölloppsbekymmer och mycket älskat sin onkel, samt denne likaledes varit fri från statsbekymmer och mindre älskat sina pengar, möjligtvis äfven kunnat i kompani med din sköna granne börja en kärleksroman, som slutat med festligt tåg i vagn till Madeleine-kyrkan.
Men nu hade du icke den af fru Lenngren besjungna fracken, utan blott denna blus, som, ehuru besjungen af Béranger, likväl förnämligast är beqväm att ha på sig i gatustrider, i hvilka du oftast kastar dig för mycket mindre anledningar, än den att rädda en menniska med hederslegionen på bröstet och millionerna på fickan; och när nu äfven detta en gång lyckats dig, bör det icke vara nog för din ärelystnad? Ungefär så måtte monsieur Géronnière hafva tänkt, enär han hvarken före eller efter hemkomsten till sitt palats vid rue d’Anjou-S:t-Honoré nämnde ett enda ord af tacksamhet för den stora tjenst du gjort honom. Visserligen hade den ljufva och naturligt goda Adelaïde hugnat dig med de tacksammaste blickar samt till och med bedt dig vara välkommen till onkelns hus; men är du väl säker på att, om du också toge henne på orden, ditt besök finge sträcka sig längre än till tamburen, detta non plus ultra för en man af gatan, för en arbetare från S:t-Antoine? — Stackars Armand Cambon! derför att du var en blus, ansåg man det kanske för din ovilkorliga skyldighet att ensam våga striden mot mer än hundra andra bluser, för att rädda en man med millioners förmögenhet, men utan en milliondel känsla för ditt och dina kamraters intresse.
Men om du haft frack, hade du icke varit i Jardin des Plantes i ett sådant sällskap som Hvita Björnens; du hade icke heller haft den lyckan att rädda en qvinnas lif eller ett skönt ansigte, som ofta är dyrbarare än sjelfva lifvet.
Bar den förra gerningen ingen frukt, så skall den sednare deremot blifva desto fruktrikare, ty utan dig hade detta glänsande ansigte, i stället för att nu, såsom troligt är, sola sig med välbehag i en förgyld spegel, legat begrafvet under tjocka bindlar, för att sedan, när dessa en gång blifvit borttagna, söka det djupaste mörker, på det att ingen främmande blick måtte bäfva tillbaka vid åsynen af en hemsk ruin.
Det kan icke slå fel, att från denna stund hvarje qvinna du möter, skall med beundran fästa sin blick på dig och önska sig i farans stunder en riddare som du, en Simsons like. Hvem skulle ej gerna vilja blifva din Delila, men trognare än hon, klokare än hon, ty hon skulle icke åt en förhärjande sax lemna detta rika mörka hår, af fruktan att kraften med detsamma kunde gå förlorad?
Är du nyfiken att se ditt stundande afundsvärda öde, så följ med din blick dit vårt trollspö pekar, och stanna med klappande hjerta, men med tillbakahållen andedrägt, framför denna